Julia & Filip

Banos är en liten stad som ligger intill en inte lika liten vulkan. Ur den stora vulkanen "Tungurahua" kan det ses små ofarliga eruptioner emellanåt sedan år 1999 och numera står den konstant och ångar av den dödligt kokheta lavan. År 2006 tvingades hela staden utrymmas i över en vecka då vulkanen fått ett utbrott som orsakade jordskred, explosioner, giftig gas och lavaflöden.

Den lilla staden har en dov charm över sig trots de slitna byggnaderna och den uppenbara exploatering som skett här. Banos som stad är inte mycket att hänga i granen men trots det flockas flera tusentals backpackers här varje år. De få turistgator som återfinns är fulla med snabbmatsrestauranger, souvenirbutiker, hostels, marknader samt häftiga barer. Men turister samlas här av en enda orsak. Nämligen på grund av det stora utbudet av aktiviteter. Vid varje gatuhörn tävlar de olika aktivitetsföretagen om turisternas uppmärksamhet där de erbjuder Dunebuggys, mountainbikes, rafting, bungyjump, djungelturer och även vandringar uppför vulkanen.

Vi bor på ett hostel mitt i centrum och har den här gången ett eget rum. Beskrivningen sa "fönster" och det är självklart inget krav för oss men det ger direkt en bättre aura i ett rum om det finns ett fönster ut till friheten. Vi vet dock inte längre vad de menar med fönster då det enda vi kan se är ett hål i väggen med en järnbarriär på. En lucka om 30x50 centimeter i det högra hörnet går dock att öppna så att du kan få ta del av en murad tegelvägg enbart en centimeter ifrån. Vår vackra utsikt på snuskhotellet i Fortaleza kändes plötsligt som ett privilegium nu när man sätter det i perspektiv med vår nya isoleringscell. Rummet är även ganska smutsigt men det ironiska med en trevlig personalstab är att allt annat många gånger blir oviktigt. Nu bör Australien ta fram sitt anteckningsblock och ta ur hörlurarna ur öronen och kanske koka sig en kopp uppiggande kaffe. Serviceinriktad och trevlig personal är den absolut viktigaste ingrediensen om man vill skapa en positiv känsla hos sina gäster. Ibland är varan, utbudet eller kvalitén inte den bästa men går du därifrån med ett exceptionellt bemötande så dramatiseras inte det som varit dåligt lika mycket. Vi människor är djur med ett starkt känslocentrum och en imponerande uppfattningsförmåga och lyckas du bli berörd med en positiv känsla av en annan människa så är detta sinnestillstånd ganska dominant i sammanhanget. Vårt hostel ägs av en familj som vi utan att tveka kan kalla den absolut trevligaste, hjälpsammaste, ödmjukaste och gästvänligaste hotellägare och personal som vi någonsin stött på i boendesammanhang. Detta gör att vi på Bookings.com kommer att ge dem en 10a i betyg trots det ångestframkallande rummet med okända hårstrån överallt. Varje morgon frågar de oss vänligt hur vi mår och varje kväll undrar de intresserat vad för aktiviteter vi roat oss med. På knackig engelska och enkel spanska gör de allt för att vi ska förstå varandra och de erbjuder sin hjälp till allt. Även när vi skulle hyra cyklar erbjöd sig mamman i familjen att följa med och hjälpa till med bokningen. När de hade en familjeträff på balkongen knackade de först på för att fråga om det var lugnt för oss att de kanske blev höggljuda ett tag och bad oss sedan att säga till om vi blev störda. Varje gång de ser oss frågar de lugnt med ett ödmjukt leende om vi behöver hjälp med någonting och att vi alltid är välkomna att be om hjälp. Det, mina vänner är service.

        Frukosten de serverar är dessutom gudomlig. De har ett bröd här som är en fröjd för munnen att få omsluta. Det är ett mexikanskt bröd som heter Pan de yema och om det finns en Gud så är detta hans uppgift till människan; att äta så mycket Pan de yema som möjligt innan livet tar slut. Tänk er att en scone har fått barn med ett wienerbröd och sen doppar ni denna wienerscone i lycka och glädje för att sedermera bre smör och salt på denna varma yta av himmelrike. Den ser inte mycket ut för världen men det är med handen på hjärtat det godaste bröd jag någonsin har ätit och jag känner hur mitt lyckocenter i hjärnan blir tillfredställt av att bara skriva om det.

Vår andra dag i Banos spenderade vi med att gå upp tidigt på morgonen för att hyra mountainbikes och cykla två timmar i nedförsbacke till ett vattenfall som var ganska häftigt. Det var absolut sevärt men det var kanske inte riktigt lika sevärt som de två överexalterade australiensiska tjejerna tyckte när de sa till oss att det var "soooo worth it". Vi har blivit kräsna med tiden efter att ha upplevt mäktiga vattenfall som Iguazu i Brasilien, små gömda vattenfall i Nya Zealand samt det 268 meter höga Wallamanfalls i Australien. Så detta var väl sevärt men vi ryckte ändå på axlarna ganska snabbt och vände om. Det var bra mycket roligare att cykla längs bergsväggen med de tåliga cyklarna än att nå målet med färden. Fram tills att vi kom på att det nu var två mil i uppförsbacke på tillbakavägen. Lyckligtvis slutade det hela med att vi slängde upp cyklarna på ett lastbilsflak och fick skjuts hela vägen tillbaka till stan. Vi undkom alltså tre dagar av massiv träningsvärk denna gång.

        Efter att vi lämnat tillbaka cyklarna begav oss direkt mot busshållsplatsen som var mycket svårare att hitta än vad det initialt verkade som. En kvinna pekade åt vänster och sa "tre kvarter och sedan vänster" och nästa gubbe sa "fyra gator upp och sen höger" medan den tredje svarade "Bara rakt fram". Det visade sig att vi hittade rätt med en stor nypa tur och helt plötsligt slumrade vi på en trång buss där färden skulle ta 25 minuter men som självfallet varade i en timme. Väl framme vid slutdestinationen gick vi upp för en brant kulle, betalade en dollar och satte oss på den ökända gungan som sträcker sig ut över världens ände. Åtminstone kändes det så. "Casa de Arbol" betyder "trädhus" på spanska och denna plats är en av de största turistattraktionerna i Ecuador. Den klassiska bilden där en person ser ut att gunga utför ett stup med en vulkan i bakgrunden har gjort viral succé. Det man inte ser på bilden är den gigantiska flock av turister som väntar på att få sätta sig på gungan och ta en likadan bild som alla andra. Det finns dock ett någorlunda stup. Nu kanske jag avslöjade magin bakom bilden men jag försöker bara vara ärlig. Vi båda två hade naivt och korkat nog föreställt oss en ödslig gunga, placerad mitt på ett berg, där kanske enbart en handfull turister och hade letat sig fram. Riktigt så var det inte då busslaster av asiater kördes upp till toppen för att alla skulle få en bit av den överexploaterade kakan och när de var klara kunde ta sig en matbit på restaurangen bredvid. Jag har uppenbarligen med all säkerhet förstört intrycket av bilden nu men vi har trots allt ännu ett fotografi i samlingen "klassiska turistbilder". Jag kan även också ändå rekommendera "Casa de arbol" då det inte är ofta du gungar ut över den fantastiska utsikten som bjuds från platsen. 

Idag åker vi till huvudstaden Quito och nu vaknade Filip vagt upp ur sin nattsömn och sa "hallå... Kan man svälja en enkrona?" för att sedan slumra till igen.

Pailon del diablo

"Utsikt"