Julia & Filip

Efter tre välbehövligt slappa dagar i Havanna var det dags att utforska nästa destination. Min enda önskan inför våra två veckor på Kuba var att besöka en Nationalpark på den nordvästra delen av ön där man tydligen kan få skåda sköldpaddsbebisar som försöker ta sig ner till havet. Planen var därför att efter Havanna ta oss upp till Nationalparken och rädda havssköldpaddor. Vad vi tydligen hade missat var den lilla men ytterst väsentliga detaljen att havssköldpaddor lägger äggen i Augusti och äggen sedan kläcks i September. Vi kunde alltså inte ha prickat in en mer felprioriterad period att besöka Kuba i ett sköldpaddsperspektiv. Tydligen också hade vi prickat in en otroligt kall väderperiod som vi misstänker beror på El Nino. På kvällarna sov vi under tjocka filtar medan flashbacks från tiden i bilen i Nya Zeeland passerade våra tankar. Att spendera flera dagar på en iskall söderhavsstrand blev därför inte lika aktuellt längre. Istället följde vi därför med Ben till den lilla orten Vinales där det också visade sig vara jävligt kallt. I karibiska mått dvs.

Vinales är en liten stad belägen två timmar väst om Havanna. Här återfinns en frodig naturbild med små berg i form av större kullar som omringar Kubas tobaksplantage. Den lilla byn erbjuder små hus i kulörta färger där varje ägare hyr ut extrarum. Det finns ett litet öppet torg att tillgå och en pittoresk tobaksbutik. That's it.

      När vi klev ur vår taxi blev vi bombarderade med Casa particular erbjudande från flera håll. Alla kände någon som hade ett ledigt rum åt oss och alla skulle visa vägen utan att ens lyssna på vad vi vill göra. Eller ens lyssna på varandra. Hela situationen förvandlas till en hönsgård där någon höna precis hade hittat två maskar som sedan alla ska ha en smakbit av. Efter en turbulent halvtimme hamnade vi tillslut hemma hos en medelålders kvinna med alldeles för mycket smink och alldeles för tighta kläder som osmickrande visade exakt hur många valkar hon samlat på sig. Det tycks vara ett återkommande problem i de flesta länder vi besökt under denna resa att många människor antingen inte har den blekaste aning om vilken storlek de har eller rätt av skiter fullständigt i att bli placerade i ett storleksfack för de ska baske mig ha på sig sin dotters tröja oavsett vad någon annan tycker. Oavsett för små eller för stora kläder hade denna kvinna i den korvstoppningsliknande utstyrseln ett ledigt rum med två dubbelsängar. Eftersom att allt i Kuba är dubbelt så dyrt från övriga tredje-världen-länder så fick det naturligt falla på det enda billiga alternativet att vi delade rum med Ben. Då fick vi alla spara in på en slant var.

I Vinales odlas tobaksplantage i så stor utsträckning att Vinales har blivit ansiktet utåt för odlingen av Kubas finaste cigarrer. För att besöka plantagen kan man antingen gå, cykla eller rida. För att få det riktigt genuina intrycket av Kubas landsbygd valde vi att rida till plantagen. Sen att Filip aldrig hade ridit förut och att Ben är livrädd för hästar det spelade ingen avsevärd roll för vår guide. Det dög tydligen med att jag hade erfarenhet. Istället slängde han upp oss på varsin pigg ponny utan vidare trams som instruktioner eller hjälm. Hästar är experter på att känna av känslor och energi och vid denna punkt så hade både Filip och Ben samma nivå av pondus som en liten kattunge. Vilket gjorde det fritt fram för båda deras hästar att med fria tyglar göra precis vad de ville. Ville de gå in i en buske så gjorde dem det utan att ens höra när Filip frustrerat utbrast "Nej men hallå ska du äta nu" eller började de nonchalant trava iväg var det ingen av dem som brydde sig om när Ben försiktigt höjde rösten för att säga "Stop stop!". Längst bak i vårt lilla led befann sig vår guide tillika hästägare och denna lille tanige man var även alfahanen som bar på den läskiga piskan. Därför ville ingen av hästarna gå närmast alfahanen vilket ledde till en konstant kapplöpning oavsett hur mycket utrymme som fanns att tillgå av vägen. När en av hästarna började smita förbi den framför blev det en racertävling där de båda förarna inte hade en aning om vad de skulle göra. Filips ögon lös av skräcken inför att ramla av sin lilla ponny ner i den halvmeter djupa leran och samtidigt sken Ben av dödsskräck. Totalt maktlösa skrattade de med skräckblandad förtjusning samtidigt som hästarna tävlade i trav om att få ta täten medan Filip och Ben försökte hålla balansen med en hand på tyglarna och en skyddande hand på de gyllene nötterna som de smärtsamt upplevde krossades mot sadeln. Där satt de som två popcorn och hoppade hetsigt mot sadeln i total dödspanik och det såg ut som att cirkusen antingen skulle leda till diskbråck eller hjärnskakning. Eller kanske både och. Helt plötsligt gick hästarna över från trav till galopp och det var nu bara fascinerande att de fortfarande inte ramlade av utan istället skrattade de sådär hysteriskt som någon gör när de kommit in i en djup chock.

      Vi vandrade i en timme eller mer genom den kubanska landsbygden längs smala leriga vägar, snåriga buskage och frodiga åkrar. Plötsligt låg en stor ko med massiva horn mitt på vägen och såg ut att vilja flytta på sig lika lite som jag ville gå förbi. Guiden skrek "Gå!" och vi skrek "Nej!" i total självbevarelsedrift men då reste den gigantiska besten på sig och vacklade till ena sidan av vägen. Då såg jag min chans att snabbt slinka förbi men då vände sig fanskapet självklart om och började vackla åt andra sidan vägen så dennes rep började trassla in sig i våra hästar. Där och då såg vi alla hur detta bara kunde leda till en katastrof som innehöll blytunga djur ovanpå våra sköra kroppar men plötsligt gjorde hästarna ett par snitsiga hopp över repet och med andan i halsen flöt vi förbi katastrofen ostraffat. Kort därefter anlände vi till ett av de många tobaksplantagen på bygden men först skulle Bens häst snubbla i den djupa leran och Ben var fem centimeter och sekunder ifrån att faceplanta och även mosas av ett halvt ton häst. Situationen löste sig dock mirakulöst och Ben överlevde med en dos av Post traumatic stress disorder.

        Vi möttes av en liten bonde, med en sliten stråhatt, som gav oss en lektion i skapandet av cigarrer. Tobaksplantans blad växer sig stora som handflatan på en finsk skogshuggare och de växer i etapper från topp till tå. De finaste bladen med mest kvalitativ tobak är de bladen som finns högst upp på plantan och sedan tappar varje etapp nedåt kvalité. Av det översta bladen på tobaksplantan tillverkas Cohiba och från lagret under tillverkas Montecristo. Cohiba och Montecristo är bland de finaste märkena som Kuba har att erbjuda och priset för enbart en av dessa cigarrer ligger mellan 100-200 svenska kronor beroende på vilken storlek du vill ha. I Kuba är det möjligt att shoppa mängder av fina märken på cigarrer och det finns stors utbud beroende på vilken kvalité du eftersöker. Men precis som en man från Havanna svarade oss när vi frågade honom vilken den bästa cigarren är; it's imposssible to say. You have to find the best cigar for you. Det handlar alltså många gånger mer om din individuella smakupplevelse och inte om märket eller ens kvalitén. 

         När plantan är färdigväxt plockas den och läggs i ett torrt utrymme för att torkas i närmare ett halvår innan det tillverkas cigarrer av den. Att göra en cigarr är även enklare än vad man tror då det till skillnad från cigaretter inte blandas, hackas eller torkas med otaliga mängder av olika gifter. Utan bladen separeras från plantan när de äntligen torkat och fått den fina bruna färgen och sedan knölas och rullas de tätt ihop till en liten korvliknande form för att sedan tätt rullas in i ett större blad. Tack vare det fuktiga klimatet är de torra bladen ändå mjuka och lätta att ha och göra med och likt klister fastnar kanterna oproblematiskt i varandra. Bonden visade oss tekniken och lät oss göra vår egen Montecristocigarr innan det var dags att rida tillbaka till byn. 

Väl tillbaka i den lilla byn hoppade Ben lättat av sin häst med instinkten att han överlevt denna kubanska upplevelse också men med dock oförändrad nivå av hästrädsla. Filip å andra sidan var överförtjust över ridningen och vill nu ha en egen hästgård i framtiden. Först ska han bara bli surfproffs, divemaster, voiceactor, helikopterpilot och diverse andra yrkesgrupper han snappat upp sedan vi för första gången lämnade Sverige. 

Vi stannade en dag till i Vinales som inte innehöll mycket mer än Churros för att sedan, alla tre, bege oss vidare mot staden Trinidad.