Julia & Filip

Strandsatta i Havanna gjorde vi vårt bästa för att fördriva tiden. I en mystisk och magisk stad som detta blir denna uppgift inte speciellt svår. Havanna liknar ingenting vi någonsin har upplevt förr och det kändes som att besöka en ny planet i solsystemet.  Omgivningen är på de flesta hållen mycket nedgången och sliten med sina trasiga fasader och upprivna gator. Åratal av revolution och inbördeskrig har satt sina spår och ingen tycks ha haft energin eller resurserna att göra någonting åt saken. De mest centrala delarna av staden har dock lyckats behålla sin glans med sina vackra byggnader med smyckande detaljer och antika skyltar som pryder gatorna. Genom hela staden återfinns små mysiga torg med stiligt uppklädda gatumusikanter, ståtliga statyer och flitiga gatuförsäljare. När du rör dig genom staden och hör den spanska musiken med dess positiva toner och de färgglada och kaxiga amerikanska bilarna från 50-talet svävar förbi, befinner du dig i precis samma romantiserade kubanska kulturbild som du förväntat dig och stämningen är nästintill magisk och än mer unik.

Under vår första dag begav vi oss ut i staden för att upptäcka vad Kubas huvudstad hade att erbjuda. I vårt sällskap hade vi våra följeslagare från flygplatsen. Dario hette Schweizaren som indirekt var vår räddare i nöden. Utan honom hade vi behövt knacka dörr 04:00 på Havannas ödsliga gator för att slippa sova i ett hörn under bar himmel. Vår primära räddare i nöden var dock ändå den australiensiska 26-åring vi hittat på flygplatsen tidigare. Han hade i sin tur hittat Dario först på flygplatsen och blivit erbjuden ett boende för att sedermera hitta oss på flygplatsen och därmed erbjuda oss ett eventuellt boende. Det är lite komplicerat men det fungerande åtminstone. Australienaren som förövrigt heter Ben är född och uppvuxen strax utanför Sydney där han både pluggar och jobbar. Precis som vi, sparar Ben varenda krona han tjänar för att kunna resa jorden runt och vi hade många berättelser och erfarenheter att dela med varandra.

       Varje restaurang, taxibolag och Casa particular har ungefär ett antal människor på fem stycken som får ta del av en liten procent av vinsten efter att de tjatat hål i huvudet på människor att ta emot just deras erbjudande. Detta gäller överallt. Män står på gatan och skriker taxi och din instinktiva uppfattning är att samma man är föraren till taxin han försöker sälja men istället slussas du genom två kanske tre mellanhänder innan du faktiskt sitter i bilen. Genom denna procedur föll vi hungrigt in i händerna på en liten kubansk man i en alldeles för stor kavaj som mer såg ut att försöka äta upp honom. Han charmade oss chanslöst till övervåningen på ett slitet hus där vi serverades en dyr pizza och ännu dyrare drinkar. Hitintills har Kuba varit det dyraste landet vi besökt och detta gäller speciellt i förhållande till kvalité. Betalar du 50 kronor för en maträtt i Thailand får du en otroligt vällagad tallrik med en smakexplosion av väl utvalda råvaror och en skicklig sammansättning av smaker. Betalar du 50 kronor för en maträtt i Kuba får du en standard som inte är högre än en halvdan oprofessionell vägkrog utanför Sala. Till och med då hade maten varit av högre kvalité. Det billigaste du kan äta i Kuba är pizza från gatuköken och enbart då betalar du endast åtta kronor för en barnpizza. Har du en ickebackpackervänlig budget kan du möjligtvis finna en maträtt av högre smakfiness men utbudet av råvaror är fortfarande begränsat inom landet vilket sänker helhetskvalitén inom restaurangbranschen. 

I Kuba är det bästa boendealternativet om du vill hålla ned kostnaden de så kallade "Casa Particular" där privatpersoner hyr ut sina extrarum. Dessa skyltar med ett tecken som liknar ett deprimerat ankare är synliga vid nästan varenda port. Priset är det otroliga 250 kronor per natt men tillskillnad från de väldigt få men lyxiga hotell som erbjuds är detta ett bekvämt pris. I jämförelse med våra tidigare boenden som aldrig överstigit 120 kronor per natt för två är dock detta ett rån för oss. Vi fick ändå ett hyfsat mysigt rum för priset med ett ypperligt tydligt tema av Zebramönster hos en kubansk kille vid namn Ernesto. Hela badrummet hade inretts med Zebramattor, zebradraperier samt toalettlocket hade en fastklistrad funktionslös fuskpälsmatta med även den ett zebramönster. För att inte förvirra gästerna var även lakan och filtar i sovrummet utrustade med det otroligt oförföriska zebramönstret. 

        Ernesto hette alltså mannen som ägde vårt Casa particular mitt i smeten i Havanna. Ernestos kropp såg lite ut att ha slutat växa vid åldern 17 år och även Ernestos röst måste ha gett upp vid ungefär samma tidpunkt i livet. Med tanke på att Ernesto dock hade en son på 5 jordsnurr kan han omöjligt ha varit den pojke han såg ut att vara. Han bar en tight tröja och ett stort glittrande örhänge i vänster öra och liknade mer en sydamerikansk popbandsmedlem än den konstnärslärare som han påstod sig vara. Ernesto var dock otroligt trevlig och hjälpsam under hela vår vistelse och att bo i ett Casa particular är lite som att ha konstant room service. Vilket är mer än vad vi är vana vid.