Julia & Filip

Alla vi har mött under vår första tid i USA har avrått oss ifrån att besöka Los Angeles. De har antytt på den fruktansvärda trafikstoppningen, de smutsiga gatorna och de tydliga klasskillnaderna. De har varnat oss för att illusionen som media och filmbranschen har byggt över Hollywood inte stämmer överens med verklighetens bild. De har klagat över att vi slösar värdefull tid på att åka så långt söderut för att se en låtsasfasad som Los Angeles. Men vi valde att sätta dövörat till och begav oss mot det glassiga showbizparadiset ändå. Det är mycket annorlunda för turister att uppleva länder, städer och platser som man växt upp med i filmer, tidningar och på tv än vad det är för landets egna invånare. Los Angeles, Machu Picchu eller kritvita stränder är inte lika exotiskt för människor som lever där som för utomstående som upplever ögonblicket för första gången. Naturupplevelser är för oss alltid oslagbara och det är att föredra att besöka national parker framför städer men vår bucketlist är lång och det finns en hel del platser vi vill bocka av. Oavsett vad utomstående påpekar är onödigt.

        Vi kan förstå många av de påståenden som människor här i USA säger om Los Angeles men för oss är denna stad lika exotisk som allt annat vi upplever. Nästan. Vi stannade dock bara en dag vilket gör att intrycket vi fick möjligtvis inte är lika nyanserad som för människor som spenderat mer tid i Los Angeles. Vi började dagen i ett pulserande Venice beach. Venice beach är den långa strandgatan du många gånger sett på film eller TV som är fullproppad med affärer, restauranger och lycksökande människor som uppträder, visar upp sina färdigheter eller säljer handarbetade produkter. Hela venice beach har en jargong likt en mystisk cirkus där invånarna klär sig i underliga outfits och stämningen på något sätt är häftigt läskig. Folk med konstiga hattar spelar livemusiken på vägen, en underlig entré dyker upp från ingenstans till en spådam, människor utmanar varandra med knasiga frisyrer och från ingenstans uppenbarar sig en hetsig liten farbror som gapar om entrébiljetter till "Venice freakshow". Det är lite det ordet som faller på plats smidigt när man vandrar längs Venice beach faktiskt. Denna plats har en skön atmosfär för alla åldrar och grupperingar men många gånger lutar hela stället åt just en freakshow. Bara den omaka detaljen att det sprang runt två dvärgar med små västar kring benen på gaphalsen utanför entrén för "Venice freakshow" samtidigt som en kvinna helt utan ben satt placerad på en låda för att locka fler åskådare. Samtidigt som turisterna flockades kring det exploaterade området och tydligt njöt av atmosfären finns en tydlig kontrast mellan två olika världar. Kapitalismens negativa eftereffekter kan ses i varenda hörn av detta land men allra tydligast blir det när fattiga människor i protest håller till på överexploaterade platser som Venice beach. I USA gäller djungelns lag och i regel är det att äta eller att ätas som plågar många människor här. Där gågatan och sandstranden möttes samlades några av stadens uteliggare. De flesta tiggde inte efter hjälp utan de höll till här och levde efter sin vanliga jargong. Unga flickor och pojkar med smutsiga kläder kan ses sova på en parkbänk eller mot väggen på en restaurang med en vaktande hund i följe och en väska eller en kundvagn som sina enda ägodelar. Människor med udda och försvårade förutsättningar där flera eller ibland bara ett snedsteg har lett dem dit de är idag. Många saknar kraft, vilja eller möjlighet att kravla sig upp från brunnen de en gång föll i och med ett samhälle och en regering som fortsätter putta tillbaka dem längs ner i näringskedjan är det inte omöjligt att förstå att ett motiverande citat inte är tillräckligt för många människor. Du kan alltid ta tag i din situation med viljekraft men hur kan man förutsätta att alla har samma mängd viljekraft som är lika enkel att förädla till prestation i ett land där ett skyddsnät knappt existerar. Bilden av USA som många människor har är oftast tagen ur kontext och stämmer inte längre överens med den mer övergripande bilden om du tittar närmre. Den sanning som oftast presenteras utåt är överklassen och dess frukter. För en människa rik på pengar är detta ett fantastiskt land att leva i med möjligheter i överflöd. Men den riktiga sanningen är att klyftan är större och djupare än vad som oftast märks utåt sett. Det är inte först du ser misären många människor lever i med egna ögon som du inser att USA i grund och botten snarare är ett västerländskt U-land. Att befinna sig i städerna men framförallt Los Angeles är lite som att vandra omkring i två parallella universum. Beroende på åt vilket håll du väljer att titta åt är det sommar befinna sig i filmen The Matrix där två olika världar möts. Bara en halvtimme från de hemlösa i Venice beach och downtown Los Angeles ligger Beverly hills. Där samlas de lyxiga butikerna, de femstjärniga restaurangerna med sina kändiskockar, multimiljardärföretagen och världens allra rikaste och kändaste människor. Hela USAs gräddhylla trängs här på kullarna i Los Angeles och det är en bitterljuv upplevelse att äntligen se dessa gator utanför TV-rutan. Vi körde genom den omtalade gatan Rodeo drive där Julia Roberts i filmen Pretty woman går lös i de lyxiga butikerna med samma priser på ett klädesplagg som vad en medelklassfamilj i Sverige tjänar på en månad. Vid det här laget hade det hunnit bli mörkt och efter många varningar från olika håll ville vi inte spendera natten i Los Angeles. Innan vi bar av norrut mot Death valley tog vi en sista runda förbi Hollywood boulevard, sunset boulevard samt Beverly hills lyxvillor. Som två papparazzis utan värdighet eller respekt för integritet körde vi långsamt runt omkring de massiva lyxkåkarna som oftast i pris ligger omkring mer än vad en medelsvensson tjänar under hela sin livstid. De vackra husen ligger skyddade från den nyfikna allmänheten bakom stora specialdesignade grindar och tillhörande murar och övervakningskameror. Alla hus, som mer liknar slott, har sin egen unika design och prisklass och det är nästan svårt att förställa sig hur en människa kan behöva sådär många kvadratmeters boyta. Här uppe där de rika människorna bor är gatorna rena och välbyggda och buskar och träd är klippta och ansade till perfektion. Det finns skyltar i varje hörn som säger att om du stannar med bilen utan att går ur så kommer polis att tillkallas. När vi hade kört omkring under en timme och avundas de vackra byggnaderna för en girig sekund så vågade vi inte köra runt mer. Ingen kunde missbedöma vår smutsiga fyrhjulsdrivna Toyota med avskrapad lack ägas av någon som bor i något av de lyxiga mansions på kullarna. Alla bilar vi mött sedan vi körde upp i Beverly hills har varit fordon värda mångmiljonbelopp som någon krösus spontanshoppat när de handlade mjölk. Därför började vi bli paranoida och fortsatte norrut igen till det efterlängtade Death Valley.