Julia & Filip

I Las Vegas väntade vår vän Charlee som för tillfället bor hos sin mamma och hennes man strax utanför Las Vegas absolut centrala delar. Tanken var att vi skulle parkera bilen på Charlees mammas uppfart och sova där under två nätter. När Charlee förstod att vi också menade att vi skulle sova i bakluckan som vi alltid gör så bokade han snabbt och otroligt generöst ett hotell åt oss. Det tog oss ungefär 10 minuter att inse att han på riktigt bjudit oss helt oprovocerat på två nätter på ett hotell lokaliserat mitt i stan på Las Vegas Strip. Det tog oss ytterligare tio minuter att förstå att hotellet som hette "Excalibur" faktiskt var byggt som ett slott med torn och broar. Överlyckliga över att äntligen få duscha efter fyra dagar med tvättlappar och att få sova i en riktig säng istället för en skumgummimadrass som formar sig till ett korvbröd när man lägger sig på den, sprang vi in som två lodisar på vårt nya slott. Vi insåg sekunden vi klev in genom den guldiga entrén och möttes av en uppklädd hotellvärd, att vi måste se ut som två svenska skogsmullar som hamnat fel påväg mot Böda camping då vi bar all vår packning i tre stora blåa Ikeakassar. Pengar talar här i USA och alla kunde se utan några som helst problem att vår plånbok inte talade speciellt högt. Lobbyn var nästan lika stor som Solna centrum och hela den centrala ytan var täckt av välplacerade spelmaskiner och pokerbord. De övriga utrymmena utgjordes av barer, restauranger och affärer. Varje hotell på The Strip, som är Las Vegas huvudgata, har sitt eget lyxkasino och på övervåningen hittar du hotellets bufférestaurang och franchisekedjor som McDonalds, KFC och det helt fantastiska Cinnabon med det kladdiga utbudet av det ursprungligen och traditionsenliga svenska kaffebrödet kanelbullar. Cinnabon är ännu en fetmafetish jag har så att få bo på ett hotell med ett eget Cinnabon är rena rama drömmen för en sockerråtta i världsklass.

         Med ett blodsockervärde lägre än nivån på kvalitén av svensk fotboll, begav vi oss ut för att spana in den omtalade staden. Las Vegas är ett stort nöjesfält för vuxna. Bokstavligen talat. Förutom att hela staden andas spelmissbruk så upplever du även en helt otrolig atmosfär när du sakta vandrar nedför The strip. Av alla storstäder vi besökt har vi aldrig känt oss som två pygméer i samma utsträckning som i Las Vegas. De gigantiska Hotellkomplexen med sina unika teman från allt mellan slott, pyramider och romerska tempel är allt annat än minimalistiska och alldagliga. Här pratar vi arkitektur som på fullaste allvar har satsat på extravaganta och storslagna resultat men ändå lyckats nå högre höjder. Ett område av byggnader har avbildat en del av New york skyline och emellan byggnaderna flyger en berg och dalbana. Neonskyltarna är stora som fotbollsplaner och täcker husfasadernas ytor från marken och uppåt. Gigantiska statyer omringas av fontäner i samma storlek som en mindre sjö där extremt kostsamma ljus och vattenshower lockar åskådare. Restauranger och köpcenter har extrema entréer i storlekar lagom för jättar som får dig att känna dig som en pyssling bland alla färger och storskaliga byggnader. Som malar hänfördes vi av ljusen och leddes in i ett köpcenter där taket avmålats till en himmel och varje affär, strippklubb eller restaurang hade en personligt uppbyggd kuliss. I Las Vegas, och många andra exklusiva platser där affärer och restauranger har ett någorlunda prismonopol, är allt dyrare än i småstäder. En subway här kostade det dubbla priset från förorterna kring Los Angeles men eftersom att vi var påväg att tugga i oss våra egna kläder med risk för svält då vi inte ätit sedan kvällen därpå, fick vi bita i det dyra och sura äpplet och betala dubbelt så mycket för samma mängd.  När vi slukat varsin macka lika stor som en lyckstolpe orkade vi inte röra oss längre ned på gatan i den oändliga kylan så vi vände och gick hem istället.

Dagen därpå vaknade vi upp utvilade, rena men som vanligt hungriga. Vi hade bestämt sen lunch med Charlee på Hardrock café som Filip aldrig tidigare besökt. Hardrock café är en klassisk amerikansk restaurang som bjuder på mycket onyttig och amerikansk mat med extra allt. Väldigt lik Texas roadhouse i menyupplägget. Vi blev tilldelade en servitör som liknande en alien från yttre rymden på det sättet filmer ofta personifierar mänskliga aliens i B-filmer. Han hade en frisyr som absolut inte såg ut att ta 10 minuter att färdigställa på morgonen. Delar av håret var färgat grönt och tvingade till onormala formationer medan ansiktet var lika piercat som nitbältet på en punkare. Den klumpiga överviktiga kroppen hade målade naglar och utomjordingen pratade precis som en reklamfilm. Hur som helst. Till en början ångrade vi nästan att vi inte bjudit Charlee på en billig men förmodligen ouppskattad nudellunch i bakluckan när vi insåg att 200 kronor för en hamburgare var lite väl drastiskt för vår matbudget. Men vi hade bestämt oss redan innan att detta var vi förfan värda och denna gång skulle vi bjuda Charlee som tack för hotellnätterna. Därefter beställde Charlee in två förrätter och vi hann tänka i farten att "satan det här kommer bli dyrt". Vi avnjöt våra portioner som kunde mätta två afrikanska byar när Charlee plötsligt ropade efter en dessertmeny. Hoppsan tänkte vi med sprängfyllda magar som under ett långt backpackande med en stram

budget vant sig vid en förkrympt magsäck. Men ska vi gå hela vägen in i mål så ska vi göra det med succé och finess så vi högg in på en gudomlig cheesecake samtidigt som en skål lika stor som ett bowlingklot serverades. I bowlingklotet låg det i botten ett lager med chokladsås för att sedan täckas av en enorm brownie med en halvliter glass ovanpå som sedan toppades av ett brett lager grädde. Vi alla var så fantastiskt mätta att vi nästan vaskade och traskade iväg från den gigantiska desserten som helt onekligen kunde vara menad för en person. Bara brownien vägde mer än vad jag gör totalt. Charlee och Filip gav upp och när tanken korsade min fantasi att kräkas upp lite av maten för att få plats med mer, gav även jag upp i ren skam. När notan kom tänkte vi nästan arrangera en statskupp och springa tillbaka till slottet utan att betala men då plockade Charlee fram sitt kort. Även fast vi bad om att få betala vägrade han låta oss. När vi gick därifrån kände vi oss som två adoptivhundar som äntligen blivit adopterade till ett hem som gödde oss och lät oss sova i en mjuk hundkorg. Därefter satte vi oss ned på Starbucks för att prata om livet och galna erfarenheter. Tack Charlee!