Julia & Filip

Fidel Castro är idag 90 år gammal och anses inte längre vara i dugligt skick för att styra ett land istället överlät han styret till sin yngre bror Raoul Castro. I och med skiftet förbättrades vissa områden av Kubanernas levnadsstandard då dels sexuella rättigheter uppdagades för homosexuella. Den största skillnaden i Kubanernas liv blev ändå Raouls reform att låta en viss del av utpekade marknader bli mer privatägda. Idag kryllar det därför att taxichaufförer med privatlicens, privatägda restauranger och Casa particulars hemma hos familjer. Priset är dock högt för att inneha sin licens och för en taxichaufför sätts det press från staten att varje dag betala 20 dollar för ägandet av sin licens. Detsamma gäller för restauranger där staten kräver skatt för dricks trots om inga gäster har lämnat dricks. Plötsligt föll poletten ned för oss varför priserna runt om i landet var så pass dyra trots sin bristande kvalité. Castroregimen har under hela sin ledningen levt utifrån de kommunistiska grundpelarna för att krossa klasskillnader. De grundsocialistiska och kommunistiska tankarna ser bra ut på pappret men i Kubas fall tar staten 90% i skatt vilket istället leder till att de flesta människorna lever strax ovanför gränsen för existens minimum. Landet är fungerande i det faktum att nästan inga människor lever på gatan, pensionärer får 8 dollar i månaden för att klara sig, alla invånare måste ha en universitetsutbildning samt skolor och sjukhus är gratis men pressen är hård och tyglarna är stramt åtdragna. Alla invånare måste utbilda sig på ett universitet i 5 år som

Sedan efterföljs av två år i armén för att sedan under ditt sista år tvingas arbeta gratis för staten. Det är omöjligt för en regering att utplåna materialismen i den utsträckning att ta ifrån sina invånare alla möjligheter att i slutändan tjäna något för sitt dagligt hårda slit. I Kubas fall har detta därför många gånger istället blivit kontraproduktivt. Alla människor som blir hårt bevakade och tvingas leve under stränga reformer letar alltid efter kryphål i systemet precis som en flod som blockerats hittar alltid strömmarna nya vägar att ta sig fram genom. Medan många infinner sig i situationen fortsätter ändå missnöjet att gro. I huset vi bodde i under vår vistelse i Trinidad fanns ingen Casa particular-skylt uppsatt och trots att vi gav detta en tanke frågade vi inte varför. Våra misstankar blev istället besvarade när vi under vår sista morgon skulle lämna Trinidad och vi inte accepterades att lämna huset med alla våra väskor först den statliga kontrollanten hade lämnat området. Vi hade precis som vi misstänkt alltså sovit och betalat olagligt för ett Casa particular som inte var statligt registrerat. Detta sker inom alla branscher i Kuba för att människor ska kunna överleva på en högre standard. Ernesto, ägaren till vårt första boende, lät oss köpa dyra högkvalitativa Cuhibacigarrer från en bekant som jobbar på en cigarrfabrik där han sedan säljer sina stulna cigarrer på den svarta marknaden. I ren empati för den kubanska befolkningen är detta enda gången vi faktiskt stöttar den svarta och illegala marknaden i ett land.

Från Bahia de cochinas hoppade vi in i en taxi med en chaufför som behärskade det engelska språket lagom mycket för att låta sig bli intervjuad av oss. Genom hela samtalet genomsyrades diskussionen av en dov bitterhet och en tydlig misstro till den kubanska regeringen men han sa det aldrig rakt ut. När kubaner vill förmedla kritik angående den Kubanska regeringen talar de tydligare med ansiktet och ögonen än med de välvalda orden. Det samma gällde den utarbetade bonden i Vinales som utan provokation berättade informativt men också vädjande att han betalar 90% av intäkterna på sitt dubbla heltidsarbete i skatt till staten. Han avslutade meningen med en konstpaus och en långvarig suck och det var tydligt hur missnöjd han var med affärsupplägget med han yttrade aldrig de tydliga åsikterna högt i ord.

          Under tidigt 90-tal ska Fidel ha öppnat gränserna för Kubaner att resa fritt men när omkring 200 000 människor istället lämnade landet för gott stängde han istället gränserna igen och sedan dess har människor inte varit tillåtna resa från Kuba. När skiftet mellan Raoul och Fidel gjordes påstod staten att det nu var lagligt för Kubaner att resa utanför Kuba. I boken om Kuba som Lonely Planet har skrivit presenteras Kuba i ett förändrings skeende och du kan läsa om hur kubaner numera är fria att resa utanför gränserna. När vi frågade vår taxichaufför angående ryktet fnös han bara och förklarade att det är lagligt men att det är bra mycket mer komplicerat än så. Om du är kubansk medborgare och vill resa utanför Kuba behöver du presentera en detaljerad resplan och din anledning till resandet ska vara mer än viktig. För många står även priset i vägen för möjligheten till att lämna landet. Han berättade vidare att många smugglar med sig kubanska cigarrer när de lämnar landet för att sälja dyrt utomlands, för vinsten köper de elektronik och varor som inte finns tillgängligt inom Kuba för att sedan sälja på svarta marknaden. Där och då förstod vi varför det Kubanska brännbollslandslaget fyllde upp varenda kvadratcentimeter av flygplanets lastutrymme. Enligt vår taxichaufför var det även tveksamt om det verkligen var ett äkta brännbollslag då många människor desperat använder sig av täckmantlar för att få en legitim anledning att lämna landet. Vi argumenterade inte emot hans påstående då halva "laget" var strängt överviktiga och ett par av lagmedlemmarna var kvinnor. De var från topp till tå klädda i matchande träningsoveraller och bar omkring på en stor plastig buckla som mycket väl hade fått rum i en av deras 200 väskor och kartonger. Vår spända aggression gentemot brännboll avtog en aning.