Julia & Filip

Jag vill bara börja med att säga att vi älskar Colombia. Redan.

Vi anlände till Colombias tredje största och farligaste stad Cali sent under kvällen för att mötas av boendeproblem. Precis vad man behöver när man genomlidit 12 timmar av sinnesförvirring och enbart ätit chips en hel dag och vi brölade ur oss en stor suck när ägarna av vårt guesthouse inte svarade i telefon. Därefter brölade vi ur oss en ännu större suck när vår salsadansande taxichaufför släppte av oss tre kilometer ifrån den aktuella adressen. Det var inte heller vilka tre kilometer som helst. Utan det var tre kilometer i konstant uppförsbacke. Sent på kvällen. Eftersom Filip tillhör manssläktet så tar det emot att fråga om vägen precis lika mycket som två motpoler på två magneter. Denna gång slapp jag dock tvinga honom att släppa på stoltheten för vi såg tydligen tillräckligt oorienterade ut för att halva kvarteret oprovocerat skulle fråga vart vi skulle. Det började med att en ung kille med ett afro och ett par moderna hörlurar trevligt stannade upp intill oss för att gladeligen klura ut åt vilket håll vi skulle fortsätta. Eller. Egentligen började det faktiskt redan i Ipiales på busstationen när en okänd kille i 30-års åldern utan uniform som tydde på att han arbetade där, kom fram för att erbjuda sin hjälp. Direkt varnade vår inbyggda självbevarelsedrift att det anades ugglor i mossen precis som att ingen vettig människa är god nog att hjälpa till utan att tjäna något på det. Vi höll extra koll på våra väskor och fickor och våra ögon i nacken höll lika intensiv blick på den misstänksamt hjälpsamma killen som Saurons öga i Sagan om ringen gör på Frodo. När killen översatt våra önskemål till bussbolaget och hjälpt till att säkerställa vår bokning så vinkade han glatt och försvann sedan för alltid. Bara sådär. Som svensk är detta beteende nytt, obehagligt och även fantastiskt. Trots att man alltid ska vara på sin vakt då skenet kan bedra så är det en tillfredställande känsla att veta att det trots allt ändå finns osjälviska själar i vår annars så egocentriska värld. Hur som helst. Den unga killen med de moderna hörlurarna såg tillräckligt tveksam ut över vilken väg han skulle rekommendera för att ännu en man skulle ansluta sig och försöka knäcka gåtan. Medan den nya mannen desperat, på knackig engelska, försökte förklara exakt vart vi skulle gå fick två nya människor syn på de två turisterna i nöd. Helt plötsligt var vi omringade av överambitiöst hjälpsamma människor som diskuterade hur vi skulle gå tillväga för att hitta rätt, precis som att vi alla nyss blivit strandsatta på en öde ö och vi nu behövde komma överens om hur vi skulle överleva. Hela cirkusen slutade med att en av männen tog täten för att leda oss hela vägen fram till vårt boende och vi tog häl på vår nya guide med överlägsen häpnad över gesten. Sydamerikaner, generellt sett, är de mest extroverta folket vi någonsin stött på. Jag talar självklart i en allmän bedömning av folkslag men rent övergripande är det spännande att kartlägga det skilda beteendet i olika kulturer och länder. Under mina 22 år som jag levt i Sverige har jag aldrig varit med om att fem personer gjort sitt bästa för att oprovocerat hjälpa mig med ett sakligt problem. Jag kan heller inte dra mig till minnes att jag någonsin gått fram och hjälpt någon som ser vilse ut om inte denne någon bett om det. Men det kanske säger mer om mig än om Sverige som sådant. Vad vet jag.

Det vilar en enigmatisk stämning över Colombia som är svår att definiera. Det är precis som att gå in i ett hus där ditt individuella kraftnät helt oanat tar tempen på vilken typ av energi som finns där. Det finns platser och miljöer som kan vålla positiva eller negativa känslor hos dig utan att du kan relatera till varför via minnen och händelser. Är du en miljökännare kan det räcka med att du besöker en ny plats och direkt vid första anblicken eller andetaget så känner du direkt någonstans i kroppen om du kommer trivas här eller inte. Colombia är en sån plats som spontant frammanar positiva känslor i hela kroppen. Med sina färgglada byggnader från landsbygden till städerna känns det som att snorkla i ett korallrev när du strosar längs gatorna. Pastellfärgade växter klär fasader likt väl balkonger och fönster som dörrar är smyckade med detaljerade målningar eller järnarbeten. Den spanska musiken med sina lyckliga toner spelas i varje gathörn och äter upp varenda känsla av ångest. Parkerna används flitigt av stadens invånare för att umgås med sina anhöriga och små gatukök med spännande utbud av allt mellan karamelliserade popcorn till grillspett erbjuds till den som är hungrig. Det är precis lika gemytligt som det låter och du känner att din lyckobarometer når höga höjder.