Julia & Filip

       Eftersom att bussen var både full, dyr och resan skulle ta 10 timmar att genomföra valde vi istället att åka med Taxi collectivo. Taxi collectivo kan du åka med överallt i hela Kuba och du betalar ett fast pris som är beroende av att hela bilen är fylld vid avresan. Både försäljaren och chauffören försäkrade oss om att resan enbart skulle ta sex timmar eftersom att vi inte skulle behöva skjutsa runt folk till olika platser utan vi skulle åka direkt från Vinales till Trinidad. "Direkt" är ett ord som ingen i Kuba vet vad det betyder. För dem betyder tydligen "direkt" att vi stannar och pausar tre gånger och vi stannar och byter bil tre gånger till som vi även måste vänta på i en timme för att fylla upp. De ursprungliga sex timmarna tog oss istället nio timmar och det är precis som det ska vara då med andra ord. I den sista bilen vi bytte till träffade vi en tjej från Tyskland som tydligen också hade bytt bil tre gånger från Vinales. Varför de inte placerar alla passagerare med samma slutdestination i samma fordon och sedan faktiskt kör direkt, är för oss alla en av de största gåtorna vi stött på Kuba.

Efter en timmes letande lyckades vi hitta ett Casa particular med två lediga rum i ett eget hus vilket är väldigt lyxigt då vi slipper vakna tidigt av de ekandes skriken genom hela byggnaderna. Det är också ett vanligt beteende i dessa länder. Istället för att promenera 10 meter fram till personen du behöver tilltala i vanlig normal samtalston så gapar och skriker dem som sexuellt frustrerade tuppar över halva huset, kvarteret och staden. Vår nyfunna tyska vän Fransisca delade rum med Ben och vi fick ett eget rum istället denna gång. Ägaren till huset var en medelåldersman med ett större tjatigt beteende än en treåring i en godisaffär. Varje gång han förklarade, berättade eller svarade på något gjorde han det med fem övertydliga versioner av samma innebörd även om vi redan sagt tack för hjälpen efter att vi förstod första gången. Sista gången vi bad om hans hjälp var efter vi frågat var fruktmarknaden fanns och det tog fem minuter att få ett svar och när vi sedan sa tack och började gå fortsatte han med "de har äpplen, apelsiner, mandariner, ananaser, bananer, mangos, javas...". Han slutade inte först han förstod att vi inte kunde höra honom längre.

Trinidad är en av de bäst bevarade städerna i hela Karibien och tillsammans med det närliggande naturområdet är regionen idag ett världsarv enligt UNESCO. Centrumområdet är täckt med runda kullerstenar och i varje hörn säljs handmålade oljetavlor. Tillskillnad från Havannas högre och många gånger gråa fasader har Trinidad enbart tvåvåningshus med ljust pastellfärgade putsfasader. Det finns heller inga stora matbutiker genom hela Kuba utan du tvingas dela upp inhandlingen hos olika delikatessförsäljare. Frukt och grönsaker finns enbart att köpa på marknader eller utvalda småstånd längs gatan, bröd finns bara tillgängligt hos en bagare och köttvaror inhandlas hos slaktare. Därför släpar många försäljare omkring på specifika utvalda varor de säljer längs gatorna på sina cykelflak.  Stämningen är härlig och unik genom hela Kuba trots att energin skiljer sig beroende på vart du befinner dig. På gatorna i centrum är bilar förbjudet så endast hästar med vackra träns passerar längs torgen och de tunga hovarna mot kullerstensgatorna för dig tillbaka 100 år i utvecklingen. På kvällarna sprids den lyckliga salsamusiken längs de färgglada väggarna och på huvudtorget arrangeras ett band med ett stort utrymme för folk att släppa på kontrollen och hänföras till musiken. En stor och bred stentrappa på torget fylls på kvällarna med turister från alla världens hörn och hela åldersskalan kan ses konversera och njuta av den härliga atmosfären. Här sitter alla besökare och pratar halva nätterna med musiken i bakgrunden samtidigt som de blir serverade Mojitos med äkta kubansk Rom för 8 kronor. 

Vi spenderade de få dagarna vi hade att tillgå i Trinidad med att utforska staden och den tillhörande turisttäta stranden. Våra kvällar spenderade vi oftast på trappan men innan det var det väldigt viktigt att vi letade efter Bens favoriträtt "Ropa Vieja". "Ropa Vieja" betyder "gamla kläder" på spanska och liknar i smaken det svenska Kallops. Köttet är långkokt, finfördelat och stekt ihop med lök och tomatsås för att sedan serveras ihop med vitt ris. Detta är i princip den enda maträtt på Kuba som faktiskt är ätbar. Förutom i Trinidad. Vi hade spenderat en otroligt hungrig och blodsockerlåg timme på att vaska fram en restaurang som inte var fullsatt, dyr eller bara serverade ost och skinksmörgåsar. Tillslut tog vi det enda alternativet som tillsynes kunde leverera ett hyfsat resultat. Tji fick vi. Till början överlycklig över att äntligen få äta Ropa Vieja igen försvann den känslan hos Ben i samma sekund som tallriken serverades framför honom. Den här gången verkade de bokstavligen talat verkligen ha serverat gamla kläder och vi alla fyra rynkade på näsan men tvingades ändå av extrem hunger att hugga in. Köttet denna gång verkade bara ha hackats upp utan att rensas och varje bit var full med skinn och brosk. När jag halva maträtten senare fångade en fyra centimeter lång artär på min gaffel var middagen över för samtliga inblandade. Istället spenderade vi alldeles för mycket pengar på att bli mätta på nutellafyllda crepes vilket absolut vore väldigt fel att klaga över.

Under vår sista kväll upplevde jag och Filip den absolut konstigaste händelsen under vårt besök på Kuba och kanske i hela Sydamerika. Under kvällarna i Trinidad hade vi träffat två tyskar, två chilenare och fyra amerikaner och på grund av internetbrist så möttes vi alltid på torget efter mörkrets ingång. Medan Fransisca underhöll våra vänner satt jag och Filip på gatan 100 meter bort och avnjöt varsin nutellacrepe. Under tiden var stackars Ben tvungen att kommunicera med den omåttligt svårkommunicerande Casa particular-ägaren. Ben är bland de snällaste, roligaste, gladaste och enklaste människa att ha och göra med som vi någonsin mött. Han är en sån människa som alla gillar direkt efter första mötet och han är en sån typ av människa som gillar alla han möter. Förutom ägaren till vårt Casa particular. Ben och ägaren är som två motpoler på en magnet och han hade hellre rullat sig i honung och sprungit rakt in i en biodling än att behöva fråga mer frågor till ägaren. Nu var det dock så att vi alla fyra hade väntat ända till klockan 22:00 innan vi kom på att vi måste ordna skjuts från Trinidad till nästa stad morgonen därpå då tiden började bli knapp. Vi hade för att göra en lång historia mer hanterbar ganska bråttom och Ben var den enda av oss som kunde tala ganska bra spanska. Därför tog han motvilligt på sig uppgiften att kontakta ägaren angående priser och tider för taxi collectivo. Under tiden satt vi och torkade bort nutella runt ansiktet när Filip plötsligt utbrister "Julia! Titta upp från tallriken!". Jag möts av Gandalfs gamla erfarna ansikte som utstrålar visdom och godhet. Nu heter han självklart inte Gandalf men det riktiga namnet på skådespelaren som spelar Gandalf är som bortblåst i våra minnen så vi kallar honom av uppenbarliga skäl för Gandalf. I totalt chockerande starstruck satt vi på trottoarkanten tills Gandalf stapplat iväg innan vi insåg att det var sant. Vi kunde inte tro våra ögon och förbarmade oss själva för att vi inte vågade störa hans sinnesro med att gå fram och be honom lägga en värmande hand på vår kind och replikera ett motiverande citat ur Sagan om ringen. När Ben kom tillbaka hoppade vi runt som två barn på julafton och förklarade i mun på varandra med uppspärrade ögon som två tjackmissbrukare vad han just missat. Jag klagade över att jag glömt min kamera hemma och

Ben såg ut att tycka väldigt synd om mig med den där blicken man ger ifrån sig när någon säger "Åh jag fick bara en iPhone 6 i julklapp". Under tiden hade han lyssnat på 18 versioner av samma mening från ägaren och tvingats ta djupa andetag för att inte drabbas av en total systemkollaps.

Dagen efter åkte vi alla fyra till "Bay of pigs"