Julia & Filip

En lång ökenväg senare under en tre timmars bilfärd anlände vi sakta men säkert till det minsta samhället vi besökt under hela resan. Jag vet inte under vilken kategori platsen Kayenta faller in men det passar kanske bäst att kalla det by. Med knappt några hus i närheten kan det omöjligt ha bott mer än 500 personer här. 

         Vårt huvudsakliga fokus för att besöka Kayenta berodde på det omtalade Monument Valley som är nästa delpunkt över platser du måste se i USA och i världen. Här har vinden under flera miljontals år skalat av lager av sandsten tills det bara är pelare kvar. Olika former, storlekar och höjder av knallröda pelare reser sig på avskilda platser runt om i öknen och ser i fjärran ut som skulpterade statyer. Vi begav oss ned för motorvägen 163 som sträcker sig rakt igenom det klassiska vyerna i Monument Valley. Klockan var vid detta laget närmare solnedgång än lunchtid så vi begav oss ut på jakt efter den klassiska platsen där fotografer och hobbyfotografer brukar fånga Monument Valleys bästa perspektiv. Detta verkade inte helt oväntat vara svårare för oss än för andra då vi aldrig verkade hitta rätt vinkel eller läge. Var tionde meter skrek jag exalterat "HÄR ÄR DET!" för att sen montera upp mitt stativ, gå ut på vägen och inse att nej det här är inte heller rätt. Med bara en väg att tillgå kan man tycka att det inte ska vara svårt att hitta rätt vy men för oss var det tydligen väldigt svårt och det hela slutade med att vi faktiskt inte hann innan solen gick ned. Inte för att klaga på den vy vi tillslut fick nöja oss med men vi åkte ändå tillbaka in mot Kayenta med en förundran över mysteriet med den speciella positionen. Vilken position som helst i en röd sandöken med unika pelare av bergsrester där solen går ned och lämnar kvar en rosa himmel som ett komplement till de redan röda tonerna, är att föredra.

I Kayenta fanns av rimliga och uppenbara skäl ingen Walmart. Hade Walmart smällt upp i den lilla byn mindre än Coop Forums yta så hade de förmodligen gått med miljonförlust under första tre timmarna. Med det sagt så hade vi med andra ord inget säkert ställe att sova på för natten. Men eftersom att förekommandet av böter för campare verkar vara lika liten som risken för ett meteoritnedslag la vi ingen extra energi för att stressa upp oss över detta. Istället parkerade vi på närmsta parkering bredvid tre lastbilar. Dagen därpå var vårt enda mål i livet att finna en dusch. Vi började nämligen närma oss gränsen för vårt personliga rekord i antal dagar utan att duscha. På Nya Zeeland tog det oss nio smutsiga dagar innan vi tillslut tvingades betala ett starkt överpris för att stå på en camping. Vi var mot slutet av vår ofrivilliga duschstrejk så pass smutsiga att våra kläder hade lämnat in uppsägningsbesked och vårt hår nästan droppade olja. Vi var ungefär på gränsen till denna nivå i Kayenta när vi räknade till åtta dagar utan dusch. Den enda skillnaden denna gång var att vi hade köpt ett torrschampo och våtservetter för bebisar inför denna roadtrip. Man lär sig av sina misstag. Vi kamouflerade smutsen den här gången med andra ord men nu stod vi inte ut längre. Vi frågade oss runt efter vart vi kunde duscha för en billig peng. På de flesta bensinstationer längs ödsliga vägar finns ofta duschar att tillgå speciellt lämpade för lastbilschaufförer som spenderar flera nätter i hytten. Vårt enda alternativ i Kayenta föll dock på en laundrymat dit folk som inte äger en egen tvättmaskin går för att få sina kläder rena. Det är sällan man känner sig så fattig som de tillfällen man kliver in med en plastpåse med schampo och halvrena kläder med det flottigaste håret i Vintergatan för att betala 35 kronor för att få låna duschen medan amerikanska låginkomsttagare väntar vid sin hyrda tvättmaskin. Det positiva med att kliva in smutsig här i jämförelse med att kliva in smutsig på ett lyxkasino i Las Vegas är att ingen slänger dömande blickar. Vi är alla på samma sida. Som ett team. Ett fattigmansteam enade mot kapitalismens gödda knösar i fronten. Skämt åsido. Efter duschen klev vi ut i solen som två nya människor. Med glansigt hår och rena underkläder var vi redo att ta oss an resten av våra planer. Vi lämnade Monument Valley och fortsatte på motorvägen 163 genom den kända porten i Monument Valley där de allra mest utstickande pelarna ståtligt radar upp sig till en armé. Av en slump medan jag filmade ut genom rutan råkade jag se i backspegeln hur bilden formade sig till den exakta minnesbild av Monument Valley som jag desperat har letat efter. Den spikraka långa vägen som leder hela vägen fram till den omtalade horisonten växte sakta fram bakom oss och med ett väldigt plötsligt exalterad skrik ropade jag åt Filip att stanna bilen. Jag monterade mitt stativ, ställde mig i mitten av vägen och Voilà. Där hade jag min perfekta bild av Monument Valley.