Nu är vi framme i Ecuador och det tog oss tre hela dagar. Hade vi haft råd att flyga över gränsen hade det tagit fem timmar. Om man nu ska sätta saker i perspektiv.
Vi började med att gå upp 04:00 för att ta ett flyg till en liten stad i norra Peru som heter Piura. Den aktiva flygtiden var enbart tre timmar sammanlagt och den aktiva väntetiden under mellanlandningen i Lima var enbart 10 timmar. Utan wifi. Vi försökte sova bort väntetiden för att lura hjärnan och den resterande tiden fönstershoppade vi i den enda butik som den mikroskopiska transithallen erbjöd. Sedan åt jag muffins till middag för jag är vuxen nu och tar mina egna mogna beslut utan yttre påverkan från andra vuxna.
Väl framme i Piura förlorade vi förhandlingen med taxibolaget som krävde 700 kronor för transport till den närliggande staden Mancora, där vi skulle spendera natten. Restiden dit skulle endast ta två timmar och eftersom att våra flygbiljetter var billigare än det priset så ansåg vi att detta var ett lurendrejeri. Vi fick helt enkelt erkänna oss besegrade och bege oss mot busstationen. Väl där fick vi vänta i ytterligare en timme innan vår minivan slutligen blev uppfylld och resan som, inte tog två timmar, kunde börja. Som jag tidigare förklarat så är vi väl medvetna om att när en sydamerikan slänger ur sig en tid så är detta en grovt sinnesförvirrad verklighetsuppfattning. Resan som skulle ta två timmar tog istället fyra och en jävla halv timme. På det kalaset sparade vi hela 60kr än om vi hade splittat en taxi med två till. Nu kan jag höra min mormor säga "många bäckar små blir till en stor å" och betona "Å:et" sådär utdraget för full effekt. Vi håller ju självklart med citatet ovan då du vid många tillfällen kan spara några slantar på att välja billigare alternativ. Just i stunden hade vi dock betalat det dubbla priset för att åka hela vägen i en taxi utrustad med ett komplett air condition system. Som åtta sardiner med tomatsås satt vi nu istället ihoptryckta i den lilla minivanen och började mer och mer förlora hoppet angående om vi någonsin skulle komma fram.
Mitt under resan stannade chauffören bilen och sa på fladdrig spanska att han var för trött för att köra så en av passagerarna vi fick ta över rodret medan han nämligen skulle sova i baksätet. Detta skulle inte ens hända i Sverige om chauffören börjat få en stroke och samtidigt fått ett epilepsianfall. Men detta är Sydamerika och här finns inga regler och ibland är det ändå ganska skönt för många inblandade förutom de drabbade. Vi var å andra sidan ganska nöjda, men ändå kluvna då den nya chauffören körde i 20 km/h samtidigt som han krampaktigt stannade hela bilen varje gång han fick ett möte av en lastbil. Vi var kluvna eftersom att dödsrisken troligtvis minskade med 67% men även chansen att komma fram innan midnatt avtog precis med 67%.
Vi kom inte fram innan midnatt men huvudsaken var att vi trots allt ändå kom fram levande efter den kurviga branta bergsväggen som saknade både väglysen och vägräcken. Därefter släppte en tuktukförare av oss med våra fyra ryggsäckar nedanför ett litet berg och pekade hundra meter upp för en brant trappa och sa att där uppe är ert hotell och detta var precis hur vi ville avsluta denna dag. Efter vår lilla bergsbestigning möttes vi av en gigantisk bungalow som hängde ut över bergskanten och som fångade utsikten över hela den vackert strandbelägna byn. Vi förbannade situationen att vi inte hade möjlighet att njuta av den fantastiska bungalowen en extra dag men på grund av förbindelsemöjligheterna tvingades vi åka dagen efter. Hur som helst. En våg av lättnad kom över oss när vi studsade mot receptionen med vetskapen att vi snart ska få sova. Abrupt försvann denna underbara känsla av lättnad när vi möttes av en extremt nedstängd och övergiven reception och istället började paniken smyga sig fram. Vi gick omkring och ropade, knackade på överallt och dödade myggor för att slutligen hitta ett telefonnummer. En trött man med en bred europeisk dialekt svarade sådär förvirrat som man svarar när någon ringer mitt i natten och ställer jobbiga frågor. Fem minuter senare hördes någon snubbla genom grusgången och snart visade dialekten i vilken bungalow vi skulle få sova i. Femton myggbett senare så låg vi äntligen och snarkade för att snart väckas av nästa alarm.
Nästa alarm tjöt sådär mysigt och mjukt som ett alarm gör klockan 07:45 och det var bara att klättra ner för berget och äta frukost innan en bussfärd på 10 timmar väntade. Filip beställde en korvburrito men blev serverad en korvomelett och jag förberedde förrådet inför den kommande svältaktionen med att äta alldeles för många varma mackor.
Bussresan gick smärtfritt och vi blev varken rånade eller hamnade mitt emellan ett kartellkrig på den ecuadorianska gränsen. Istället fick vi passen stämplade snabbt och sex timmar senare anlände vi till Ecuadors största stad, Guayaquil.
Morgonen därpå väntade ännu en bussfärd på åtta timmar in i landet till en stad som heter Banos och jag kan ju meddela att vi är jävligt trötta på att åka buss just nu. Bussarna i Sydamerika är lite som att flyga med ett mediokert flygbolag från Polen. Det finns en bussvärdinna som tror att hon jobbar för Emirates, du blir serverad en torr matlåda som du vid en första anblick tror är jättegod, det visas dubbade spanska filmer och det finns en toalett som fungerar om du har tur. Att kissa på en buss i Sydamerika är lite som att försöka vända en pannkaka i luften medan du sitter inne i en tvättmaskin som kör centrifugeringsprogrammet.
Fördelen med att åka buss här är dock de fantastiska sätena som går att fälla ned till sovbart läge. Du slipper alltså de sadistiska flygplansätena som tvingar dig sova i en vinkel på 90 grader och på köpet unnar dig nackspärr när du gång på gång somnar till och huvudet fladdrar likt på en nickedocka. Istället känns det som att sova på en divan och samtidigt vaggas du ganska skönt in i sömn tack vare det fantastiskt dåliga väglaget.
Resan till Banos var dock en av de bästa bussresorna vi gjort. Tillskillnad från Brasiliens och Perus ganska så torrlagda landskap längs vägarna bjöds vi istället på det frodigaste landskapet vi någonsin upplevt. Ecuadors natur består av hela färgskalan av grönt och vi har aldrig någonsin beskådat ett sånt mäktigt växtrike. Vi bokstavligen talat omslöts av bananplantage, okända träd som bara en botanist kan identifiera, gräs så grönt att det nästan såg radioaktivt ut samt palmer och frodiga buskar. Ecuador har fått sitt namn efter ekvatorn och det är därmed inte svårt att räkna ut varför landskapet är så bördigt. Amazonas regnskog täcker en del av Ecuador i öst och klimatet är därför väldigt fuktigt med stora mängder nederbörd varje år. Det är fantastiskt att se naturen växa sig så vildvuxen som i dessa området. Till och med telefonmaster och elledningar äts av klätterväxter som har som mål att sluka alla växtfria områden.
Nu väntas två bussfria dagar!
Risiga bilder tagna med iPhone
