Julia & Filip

Sent på kvällen anlände vi till den otroligt spektakulära delstaten Utah. Utahs vegetation och topografi liknar en annorlunda planet i yttre rymden. Berg av sandsten syns överallt som under flera miljoner år av erosion från vatten och vind har format bergen till udda klippor i randiga färger mellan gul, orangea, röd och lila. Landskapet är av majoritet öken med inslag av torra buskar och det känns lite som att köra bil på planeten mars.

           Siktet var inställt på att besöka Zion national park som ett nästa delmål på resan men till att börja med gällde det att finna ett Walmart att sova på. Vi letade oss fram till staden Hurricane som enbart låg 45 minuter ifrån Zion. Hurricane är en ökenstad i storlek med Norberg och det finns absolut inget att se där eller berätta om. Som vanligt slog vi upp vårt lilla läger på parkeringen och högg in i våra nedkylda Subwaymackor. Vi börjar känna oss hemma på Walmart och jag måste erkänna att det är ganska behändigt att bo 40 meter från en supergrossist. Ett stort plus i kanten är även att varje Walmart har en Subway, offentliga toaletter, bankomat, eluttag samt en frisörsalong. Det sistnämnda skulle vi dock påstå drar ned helhetsbetyget då amerikanska frisörer inte har en blekaste aning om vad de håller på med. När det kommer till tjänster får du i USA verkligen vad du betalar för. Inom de flesta lågavlönade yrken finns inga medel eller möjligheter för privatpersoner att utbilda sig vilket leder till att en frisör i en småstad har lika mycket färdigheter i frisöryrket som ett äpple har i rymdforskning. Vi tänkte att vi skulle passa på att ansa frisyrerna lite då priset för en klippning enbart kostade 18 dollar. Jag satte mig i stolen och talade om mitt önskemål om att endast klippa av ett par centimeter från mina slitna  och avsevärt torra kvistar till toppar. Kvinnan som klippte mig hade själv en fruktansvärd 90-tals frisyr med en färgkombination som liknade spaghetti och köttfärssås. Redan då borde mina varningsklockor ha ringt men de hade tydligen permission. Kvinnan med köttfärssåshåret kammade mitt hår rakt och sedan plockade hon fram en kniv och mätte en centimeter av topparna. Klippte. Sen var det över. Det tog exakt en minut och 25 sekunder och sedan tyckte hon att hon var klar och förtjänade 18 dollar. Helt plötsligt blev 18 dollar jävligt dyrt för den minimala insats hon åstadkommit som jag kunde ha bett vilket praktfyllo som helst på gatan att ordna åt mig. Helt plötsligt sitter man då där och är skitsvensk och tvekar på om man ska göra hela situationen väldigt jobbig med att berätta att man inte är nöjd. Jag var ju inte heller bara missnöjd med längden, frisyren eller färgen utan jag var ju bara missnöjd med hennes teknik. På en svensk hårsalong har frisörerna finess och teknik som de övat på i en frisörskola. De mäter, sätter upp håret i olika etapper och vinklar för att verkligen fånga alla slitna toppar med exakt precision. Därför satt jag där och log lågmält för att samtidigt säga till Filip som väntade på sin tur, att snabbt komma på en ursäkt för att slippa bli klippt. Vill du ha en korrekt klippning i USA måste du tydligen betala väldigt mycket pengar på en fin salong i New York eller Los Angeles.

Morgonen därpå vaknade vi tidigt för att verkligen maximera dagen i Nationalparken. Vägen dit var omåttligt häftig och vi passerade små villaområden som besatt helt otroliga utsikter från sina köksfönster. Zion är en av de mest omtalade nationalparkerna i USA och det är inte alls svårt att förstå varför. Vägarna sträcker sig som ett nervsystem i en stor dal med häpnadsväckande vyer. De väl skulpterade bergen med sina melerade mönster låg som en gigantisk mur runt omkring området. Vår första anhalt var en utkiksplats som var enkel att nå. Vägen uppför berget snirklade sig som en orm uppför dalen och fortsatte sedan igenom en tunnel via det högsta berget i parken. På andra sidan såg naturen ut som telefonspelet Candy crush. Med inte ett moln på himmelen lös solen upp alla skuggor och vrår och plockade fram en guldton från sandstenen. På vissa ställen gick bergen som i vågor och liknade polkaprocessen i Gränna när kolan töjs ut och bildar långa svängiga ormar av färger. På vissa etapper hoppade en art av släktet bergsgetter runt med sin vita päls och respektingivande horn. Vegetationen här uppe liknar på många ställen den typ av växtlighet av mossa, buskar och granar på de svenska fjälltopparna förutom att det helt plötsligt poppar upp små kaktusar.

       Vi parkerade bilen intill vandringsleden som bara varade i en kvart i lätt lutning. Leden slingrade sig längs en bergsvägg och på vänster sida skrämdes ett stup på 100 meter. En otrolig vy över hela dalen mötte oss på toppen och självklart började mitt minneskort i kameran att krångla. När vi kom ner hade jag inte en enda bild på den fantastiska utsikten så jag var ju inte jättenöjd för att uttrycka mig lätt. Vi åkte tillbaka mot Hurricane för att planera inför en väldigt tidig morgon för att påbörja en brant hike på fem timmar med utsikt över hela parken. När klockan ringde 07:00 duggregnade det från en molnig och förbannad himmel. Vår äventyrslust blev snabbt besviken men våra övernaturligt morgontrötta kroppar blev genast lättade och vi fortsatte sova till klockan 10:00. När vi kom in i parken lyckades inte solen ta sig igenom molnen men vi bestämde oss för att gå en kort vandringsled för att fördriva tiden. Den enda möjliga bilvägen ledde oss igenom den fortfarande, trots bristen på solljus, vackra dalen till norra delen av parken. Här erbjöds en kort vandringsled som ledde genom en gammal flod. Samtidigt som vi parkerade och precis skulle kliva ur bilen kände jag hur gravitation drog extra hårt efter mina ögonlock som plötsligt blev ett kilo tyngre. Jag föreslog till Filip att vi skulle ta en kort powernap för att tjäna lite extra energi. Han tyckte, inte helt oväntat, att det var en väldigt bra idé. Huvudingrediensen i receptet för en effektiv powernap är att inte sova för länge. Det var en huvudingrediens som tröttmössorna Julia och Filip missade när vi glömde att ställa ett alarm. Istället blev vår powernap lite som att baka bullar utan mjöl, klippa gräset utan en gräsklippare eller fiska utan en krok. Den blev totalt misslyckad med andra ord, för att förtydliga vårt snedsteg ännu lite mer. En timme senare vaknade jag upp i en pöl av dregel större än Vättern och under de första fem minuterna försökte jag bara få ett grepp om verkligheten. Samtidigt vaknade Filip upp med samma existenstvekan och vi båda två satt mest och stönade förvirrat under ett långt ögonblick likt två förgiftade koalor. Vi var nu ännu tröttare än innan. Vi var så trötta så vi drog faktiskt. Vi åkte alltså ut till slutet av vägen för att gå en vacker vandringsled, parkerade och sov i en timme för att sedan vända om. Istället åkte vi tillbaka till utkiksplatsen för att ge mig en fotorevansch under solnedgången. Vi vandrade samma väg i en iskall temperatur för att hitta den perfekta platsen och vinkeln för mig att ställa upp mitt stativ. När solen äntligen var påväg ner mot horisonten började mitt kamerabatteri att blinka rött och självklart hade jag inte tagit med mig mitt extrabatteri uppför berget. Detta var alltså vårt andra försök för att låta mig ta bilder och något eller någon vägrade låta mig föreviga denna plats. Jag gav mig dock fan på att komma därifrån med bildbevis så jag sprang ned för berget med mina fortfarande trötta och vingliga ben likt Bambi och sprang sedan upp igen. En smärre lunginflammation och ett kraftigt endorfinpåslag senare fick jag äntligen chansen till att knäppa några av mina efterlängtade bilder över den fantastiska parken.

Morgonen därpå rörde vi oss österut mot den lilla staden Page.