Julia & Filip

Det otroligt omtalade Grand Canyon är en erosionsdal i nordvästra Arizona som lockar omkring fem miljoner turister varje år. Det är inte svårt att förstå varför folk dras till dessa nästan oförklarliga platser på jorden för att med egna ögon få se, känna och ta in detta otroliga landskap. Att bli satt i perspektiv till storlek och betydelse på platser i världen som Grand Canyon, Whitsundays i Australien eller de kristallklara sjöarna i Nya Zealand ger en tydlig ögonöppnare. Om inte annat ger det även en betydligt bitter känsla över hur oberoende av människan som naturen har skulpterat fram dessa världsarv men trots det hur beroende den är av människan för att överleva. Det är sorgligt att se den dödliga röken från skorstenar på industrier mitt i ett naturreservat i Page, eller hur elefanter i Sri Lanka gräver efter mat på soptippar där brinnande gummidäck i drivor ger ifrån sig en svart tjock giftig rök eller hur människors nedskräpning i de Nya zeeländska skogarna har förstört renligheten i skogens alla bäckar som förr varit dricksvatten. Vi människor är skadedjur som många gånger inte förtjänar att leva på denna vackra planet då världens politiker och invånare offrar jorden vi lever på för att prioritera pengar.

         Med hjälp av vatten, vind och jordskalv har Grand Canyon bildats tillsammans med dessa element under miljontals år. Mitt i landskapet av oändliga kanjoner, kullar och dalar av färgglada bergslager slingrar sig Colorado river oförhindrat. Under miljontals år har floden grävt sig ned och tagit plats som en del av Grand Canyon. Området brukar kallas för världens största och äldsta historiebok då många olika bergsarter har bildats i flera lager där många uråldriga fossiler har hittats. Det har dock länge varit omtvistat hur gammalt området egentligen är då vissa bergsarter beräknas vara två miljarder år gamla medan de översta kalkstensytorna bara är 250 miljoner år gamla.

Två timmar tycks vara avståndet mellan alla våra attraktioner vi är ute efter vilket vi ändå må säga är ett smidigt avstånd. Vi hade inställningen att vi alltid skulle behöva köra omkring åtta timmar mellan varje plats. Vi är dock mer än nöjda med två timmar dels på grund av bränslesituationen men mestadels på grund av tidsperspektivet. Rent bränslemässigt hade det kanske inte spelat någon större roll i alla fall då en liter bensin ligger på omkring fyra hela riksdaler. För en svensk känns det som att tanka upp bilen gratis och man blir nästan paranoid över om det verkligen är fullt kvalitativ bensin eller om volymen är utspädd med saft för att lura konsumenten. Än så länge har det inte luktat jordgubb dock så vi chansar fortfarande på att det ändå är ren bensin. Hur som helst. Två timmar senare närmade vi oss Grand Canyon National Park som faktiskt uppenbarade sig från ingenstans. Vägen fram till inspektionskontrollen är inbäddad i skog, sedan betalar du inträde och helt plötsligt oväntat är den där mitt framför ögonen på dig. Praktfull i all sin charm och mystik. Platsen du så länge har hört talas om och sett på film ligger plötsligt likt en stor tavla i verklig skepnad och retar alla dina sinnen. Grand Canyon är precis lika mäktigt som man förställt sig men för vår del hade vi velat se och uppleva mer. Det går inte att skaffa en helhetsuppfattning på ynka två dagar. Därför känner vi oss långt ifrån färdiga. Vi har inte ens skrapat på ytan på detta spektakulära landskap som har oändligt mycket att erbjuda. Parken är indelad i tre olika sektioner uppdelade i West rim, South rim och North rim. På grund av vintermånader och höjdskillnaden var North rim tyvärr stängt på grund av kraftiga snöfall medan West rim på många håll låg tre timmar med bil ifrån vår dåvarande position. Vi befann oss under vårt besök vid South rim och den delen av parken erbjuder nästan enbart utkiksplatser flera hundra meter ovanför kanjonerna. Du kan via utmärkta vandringsleder ta dig ned för branten och komma närmare kanjonerna men det kräver rätt utrustning och många gånger även övernattning. Två väsentliga fördelar som vi för tillfället saknade.

            Vi anlände sent på eftermiddagen och tycktes för en gång skull ha perfekt timing för att matcha solnedgången utan stress. Självklart visste solen detta och slöade bara sådär långsamt som en sjuåring kan inför en eventuell sängläggning. Helt plötsligt väntade vi i den stränga kylan i två timmar för att få det där perfekta ljuset över bergen. Våra mest utsatta kroppsdelar skrek av tortyr men envis som jag är gav jag inte upp och lojal som Filip är lämnade han aldrig min sida. Äntligen gled solen ned över horisonten, extremt mycket mer långsamt än alla de gånger vi har stressat för att hinna med, och himlen sken i en ljust lila nyans och gav en perfekt kontrast till de röda bergen. En nöjd amatörfotograf senare i följe med sin trofasta hund Filip, stapplade sedan iväg nedfrusna som två isglassar. Vi omvandlade bilen till en finsk bastu i hopp om att återfå känsel i fingrar och ansikte då vi nu såg ut att ha fått en stroke så fort vi försökte röra en muskel. Det tog ungefär 30 minuter att tina upp och sen påbörjades nästa utmaning. Nämligen att hitta ett boende för natten. Vi rörde oss mot en liten by vid namn Tusayan bara tio minuter utanför parkgränsen där turismen syntes florera. Hela byn andades exploaterat med ett tydligt tema av vildmark. Dock fattades vår vapendragare Walmart och vi blev genast nervösa över att behöva sova i en likdumpningscamping igen. Vi sprang in på närmaste bensinmack och fick det lättande men chockerande beskedet av en otroligt trevlig man i kassan att det var helt okej för oss att sova på valfri parkering. I Australien hade vi fått livsböter och sedan blivit gallrade framför landets befolkning i direktsänd TV på bästa sändningstid om vi spontant valde att sova på valfri parkering. I Nya Zeeland hade vi blivit flådda levande. I USA, landet med mer regler, lagar och restriktioner än fettceller hos hela nationens befolkning, tillåts vi sova precis vart vi vill. Ironin är tydlig. Varje gång vi frågar paranoida frågor angående risken för en eventuell böter stirrar de på oss som om vi precis föreslagit om vi inte kan få rida på deras axlar fyra varv runt kvartet. Därför satte vi upp vårt basläger på en parkering mitt emot och vaknade nöjt upp utan böter.

Vi spenderade bara en kort dag med att fotografera vyerna innan vi faktiskt kände oss klara med South rim och började åka tillbaka mot Page där vi skulle spendera en sista natt innan det skulle bli dags att bege oss norrut igen mot Utah. Vi har fortfarande 97% kvar att upptäcka av detta fantastiska ökenlandskap innan vi faktiskt kan påstå oss ha en nyanserad uppfattning. Vyerna från South rim är precis lika episka som i fantasin men vi saknar ändå en närkontakt med kanjonerna. Vi bockar av denna punkt till hälften på vår bucketlist. Än så länge.