"Bahia de cochinas" betyder "Bay of pigs" på spanska och det var vid denna bukt som Amerikanska armén gjorde ett försök till att invadera Kuba år 1961. Jag säger "försök" för de kom inte så mycket längre än så innan de fick en rejäl dos med stryk från de kubanska styrkorna som väntade vid strandkanten. Tillslaget som anordnades som en hemlig operation av CIA lyckades ändå nå fram till Castro i förväg som sägs ha haft infiltratörer i de amerikanska leden. Det amerikanska artilleriet missade sina mål då Castro redan hade omlokaliserat sitt flygvapen och när de CIA-tränade 1400 stycken exilkubanerna skulle inta stranden sjönk den Kubanska flottan de resterande båtarna med arméns förnödenheter. Utan ammunition, utrustning och förnödenheter var de 1400 legosoldaterna dödsdömda och blev istället tillfångatagna. Invasionen blev ett fiasko och USA tvingades köpa tillbaka de utvisade kubanerna för mat och medicin i värde av 400 miljoner kronor. Det är inte svårt att räkna ut från vart Kuba fick inspiration till namngivningen av orten.
När vi klev ur vår taxi collectivo möttes vi av en lika stor armé av sandflugor och myggor som amerikanarna mötte kubanska soldater. Sandflugor är den absolut värsta insekten som planeten Tellus har att erbjuda. Vi kan inte alls se hur dessa onda helvetesmaskiner kan fylla någon som helst nytta i ekosystemet. Det måste ju finnas hälften så många andra insekter som fåglar och grodor kan föda sig på. Sandflugor är de största skitstövlarna i hela insektsläktet och har lika lite moral och etik som Svarta änkan som äter upp sin hane precis efter att hon idkat samlag med den. Insekter har sjuka beteenden för sig och det är förmodligen alla världens avlidna psykopater och sexförbrytare som har återfötts till insekter till sitt nästa liv. Sandflugan är lika liten som vingen på en mygga vilket gör den otroligt frustrerande att hinna upptäcka innan den satt sig på huden. Innan sandflugan biter igenom huden för att suga ut ditt blod så pissar de lilla jävlarna på området först. Det är alltså urinet som kliar efter att den lilla skitstöveln har bitit ett hål. Det räcker alltså inte med att stjäla vårt blod utan för att vara riktigt jävliga så urinerar de också ett klipulver i såret innan de försvinner. Du märker heller ingenting först det är försent. Detta leder alltså till att de små banditerna, som också tydligen jagar i flock, kan gå lös på sitt byte utan att denne märker någonting först den allra högsta graden av ett kliande infinner sig i flera veckor. Myggor är ändå hyggliga nog att vara stora och klumpiga, de ger ifrån sig ett gällt gnyende och de lämnar bara hälften så kliande märken i enbart ett par dagar. Sandflugan är insekternas ninjor och jag kan ju förtydliga att vi ser ut att ha drabbats av pesten på de delar av kroppen som inte var heltäckande under vårt besök i Bahia de cochinas.
Anledningen till att luften i Bay of pigs har en större mängd sandflugor än syre beror på att ett stort träsk ligger inbäddat ett par kilometer in i skogen. Det var även främst men inte enbart av denna anledningen som vi lämnade detta ställe så fort som möjligt. Den sekundära anledningen berodde på att stranden Playa Larga som ligger hundra meter nedanför den lilla byn vi bodde i inte såg mer ut för världen än en svensk strand på västkusten. Omåttligt besvikna över vårt sista strandbesök i Kuba försökte vi tillsammans med Ben göra det bästa av situationen och spenderade 300 kronor på en taxiresa till ett krigsmuseum 30 minuter bort från staden. När vi anlände till den avlägsna platsen var muséet stängt fram till April. Vi erkände oss besegrade och bestämde oss för att mot kvällen bege oss tillbaka till Havanna.
Den lilla byn bestod enbart av privata små bostäder samt tre restauranger som stank av myggmedel. Det fanns inga väglysen, försäljare, torg eller någonting av värde för tre turister. Vi fick se livet i en liten avlägsen kubansk by men en natt räckte. Istället spenderade vi dagen på altanen med att lyssna på musik och försöka komma på en fungerande metod för Ben att smuggla med sig sina olagliga träprodukter tillbaka till det paranoida Australien. Under tiden blev vi terroriserade av den fumliga och spralliga treåriga flickan som tillhörde familjen som ägde vårt Casa particular. Mamman i huset fick oavbrutet springa fram och tillbaka för att fånga och hindra flickan som verkade ha mer myror i benen än en hel myrstack. Tillslut satte hon upp ett staket och pekade på min mage för att fråga om jag har eller ska skaffa barn. När jag svarade nej än så länge på båda frågorna svarade hon frustrerat "Gör det inte!" och sen var hon tvungen att springa efter min telefon som var påväg in i den nyfikna flickans rum. Den stressade mamman var bland de mest hjälpsamma och trevliga boendeägarna vi någonsin stött på. När VI råkade förstöra rummets toalett bad istället HON om ursäkt, hon tilltalade oss alltid med "mi amor", hon ringde runt till buss och taxiföretag utan uppmaning för att ta reda på priser och tider och när Bens magflora gav upp kampen mot de stränga bakterierna från gatukökens friterade majsbollar så matade hon honom med medicin. Hennes fantastiska bemötande mot sina gäster gav henne dricks i värde med en extra betald natt.
Mot kvällen hoppade vi in i en taxi som på ett par timmar skulle ta oss tillbaka till Havanna.
Kuba,
reseblogg,
resor,
Kommentera