Att lämna NZ är på gott och ont men vi lovar att återse detta land snart igen. Vi har känt oss väldigt hemma här och kommer med stor sannolikhet att fixa visum hit efter våra resor. Det hänger en gosig och familjär känsla över nästan hela landet och vi har trivts direkt när vi anlänt till en av många städer och byar vi besökt. Inte heller gör det saken värre att naturen här är fenomenalt vacker vart vi än vänt oss. Under hela resan har vi varit fascinerade över utsikten vi fått uppmålat framför oss. Första gången vi såg Lake Pukaki stannade vi bilen och skrek rakt ut för att sedan springa ner till sjökanten och uppslukas av vyn. Under vår bilfärd genom landet har vi stannat säkert var tionde minut för att ta fotografier som knappt kan mäta sig med den verkligen bilden.
Att bo och leva i en bil dygnet runt har en stor charm men är också relativt tröttsamt. Det går inte att sätta ett pris på friheten man känner när man kan ta sig vart man vill och verkligen vara där och då. Livet som en backpacker handlar om att slippa rota sig och bara föras vidare och framåt av instinkt eller slump. Du har ingenting som binder fast dig någonstans utan du kan bestämma helt fritt själv. Att bo i bilen är dock mer komplicerat än vad det verkar och det ska bli ganska skönt att framöver bo på hotell ett tag.
Vi har klarat det här väldigt bra dock. Vi kunde ha ett hetsigare temperament i Australien när vi var fler men här har det varit enkelt. Precis som hemma i lägenheten hittade vi snabbt ett hållbart sätt att samarbeta och här i Nya Zealand har allt gått hur smidigt som allra helst. Det är oftast Filip som kör och oftast jag som tar hand om matlagning och städning. Vi har återfunnit våra gamla roller som ett 50-tals par men det har fungerat bra. Vi har hjälpts åt med allt och inte en enda intrig har inträffat trots sömniga och frustrerande kvällar på jakt efter boplats. Det har precis som allt annat i livet varit en utmaning men vi har bevisat för oss själva att vi gör ett bra team tillsammans. Viktigt att nämna också är Filips självutnämnda roll som Gardinmästare. Varje kväll gör han ett galant jobb att täcka varenda millimeter av våra många fönster för att ingen mördare eller, ännu värre, en park ranger ska se in.
På grund av en kraftig regnperiod i Filippinerna sparar vi paradisön till senare. Vi tycker inte att det är värt att chansa och då möjligtvis riskera att sitta med regn och tyfoner varje dag då Filippinerna geografiskt sett är värst drabbat i Asien av regnperioden. De länderna som återstod var Malaysia, Indonesien och Thailand. Vi båda vill se nya länder och bestämde oss därför för att försöka hitta en ö i Malaysia. Detta visade sig dock vara svårare än väntat. Googlemästaren Filip var duktig nog att lägga ner flertalet timmar på research. I de absolut finaste paradisöarna och de häftigaste delarna av Borneos regnskog pågår det just nu oroligheter. UD varnar för att resa till dessa områden och om vi gör det ändå täcker inte vår reseförsäkring längre. Lugnare öar på geografiskt bättre lägen har högsäsong och är fullbokade i flera månader. I Indonesien är priserna relativt dyra så därför föll valet på Thailand. Vi båda har besökt Thailand två gånger tidigare men ingen av oss har varit på Koh Samui. Thailand har lågsäsong just nu för att svenskarna inte har fattat att det inte regnar så mycket som väderprognosen hävdar. Vi har bokat en svinbillig bungalow mitt på stranden och ser fram emot att bara vara stilla på ett och samma ställe ett tag framöver. Att de även har Asiens billigaste priser på alla sina varor gör inte valet svårare.
Idag lämnar vi vårt framtida hemland för ett par dagars mellanlandning i Singapore. Vi kommer att ha två hela dagar i den lilla staden. Den 2a juni åker vi till Thailand. Först ska vi bara genomlida en alldeles för lång mellanlandning på Melbournes flygplats och än en gång spendera en hel natt på golvet.
