Båda besöken vi gjorde i San Francisco blev av helt skilda anledningar ganska misslyckade utflykter. Den ena mer än den andra dock. Det första besöket genomsyrades av stress då jag suktade efter att få fotografera denna vackra stad medan solen fortfarande var uppe. Jag föredrar nämligen att fota städer när solen står högst upp på himlen för att undvika skuggor från höghus, träd och dylikt. När vi anlände stod solen dock verkligen inte högst upp på himlen och jag nästan hyperventilerade av frustration när jag såg min chans till att fotografera staden sakta men säkert glida ner tillsammans med solen över horisonten. Därmed gav jag upp idén om att fota de långa branta gatorna för att istället ge order om att hitta "The perfect spot" för att ta bilder på The golden gate bridge i solnedgången. Solen tycktes ha väldigt bråttom ned just nu och vi tycktes ha väldigt svårt att hitta denna perfekta plats att fota på. Efter ett antal felkörningar och en amatörfotograf i baksätet med panik körde vi tillslut mot en udde med en hyfsad utsikt över bron. En slående kyla mötte oss alla fyra som inte var mer påpälsade än ett lager sommarkläder. Medan min mamma, Lex och Filip förvirrat och totalt ointresserade för att ta bilder, strosade omkring längs stranden i kylan för min skull sprang jag mot strandkanten för att mecka upp mitt stativ och ställa in rätt inställningar på kameran. Solen var nu nästan nere över kullen intill den vackra bron som numera är ett riktmärke för San Francisco. Solnedgångens orangea färger gav en tydligt guldton till bron som märkbart lever upp till sitt rykte. Jag tog en testbild för att se om exponeringen stämde överens med ljuset och började sedan pilla på kameran när plötsligt någon pillade på min axel. Det var en mamma till en liten familj som undrade om jag inte kunde ta en bild på dem lite snabbt. Jag såg till att det verkligen gick snabbt och vände mig sedan om för att hitta de rätta inställningarna då ljuset och färgerna nu började förändras i och med att solen i allt mer brådskande takt föll ner över kullen. Plötsligt knackade en ny främling på min axel och höll fram sin kamera med den där underlägsna och obekväma blicken i ansiktet när man vet att man ber om en tjänst i en oläglig situation. Jag tittade mig förvirrat omkring för att lokalisera skylten som pekade på mig och sa "Jag VILL fotografera er ALLA". Helt plötsligt hade jag nämligen en kö bakom mig av människor som ville att just jag skulle ta bild på dem. Trots att udden var full av andra människor. Trots att de uppenbart kunde se att mitt stativ var uppsatt med en kamera på som var riktad mot The golden gate bridge som snart inte skulle vara så jävla golden längre. Trots att till och med en hund skulle kunna uppfatta att solen snart skulle ha gått ned. Under mina få sekunder av förvirring la främlingen som var först i kön sin Canonkamera i min hand och började posera framför bron med sin pojkvän. Hon hade lika gärna kunnat lägga en kinesisk mattebok i min hand då jag endast använder mig av en Nikonkamera och därför kan manövrera en Canonkamera lika bra som jag hade kunnat rida en struts. Då kvinnan som jag numera kallar min fiende inte heller verkade veta hur man ställde in rätt inställningar på sin kamera så tog alltså detta väldigt lång tid. Så pass lång tid att solen helt hade gått ned när jag var klar och den guldiga bron numera var blå. En bild hann jag alltså ta. En bild. En. All denna stress för en sablars bild. All denna köldskadad hud för en bild. Jag fick anstränga varenda liten cell i kroppen för att inte plocka upp mitt stativ och jaga ikapp kvinnan med Canonkameran och slå den ur handen på henne som med ett baseballträ. Jag tog tre djupa andetag och lovade mig själv att i framtiden aldrig ställa upp på att ta bild på mer främlingar. Jag funderar på att kontakta ett reklambolag och be dem trycka upp tröjor och skyltar med texten "Porträtt kostar 20$".
Vi fortsatte kvällen med att bege oss till det ökända "Vals' burger". Enligt Lex är detta den bästa hamburgaren i San Francisco och vi kan utan hinder förstå varför. Ägaren till restaurangen är en grekisk amerikan med en mustasch större än en saltgurka. Han är tydligen också den mest konservativa hamburgerrestaurangägaren i Amerika då han efter många decennier inte har förändrat en centimeter av restaurangen som enligt Lex ser exakt likadan ut fortfarande. Mustaschen har inte ens ändrat betalsystemet efter nymodigheter som kortbetalning utan använder sig fortfarande av stenåldersmetoden kontantbetalning. Restaurangen ser precis ut som man förväntar sig att ett gammalt amerikanskt hamburgerhak i Kalifornien ser ut. På väggarna hänger neonskyltar, klinkergolv med schackmönster täcker hela restaurangen, öppna ytor bemöter köket som ligger direkt bakom de stålbaserade bänkarna och borden omringas av små bås med skinnsoffor och hamburgaren är stulen från Guds tallrik. Varje morgon maler personalen egna hamburgare som sedan steks med passion och precision med smält ost ovanpå som sedan lindas in i sallad och varsamt placeras inuti ett tjockt fluffigt bröd. När burgaren serverades var den lika hög som Empire state building och när vi var klara hade vi alla en smärre sträckning i käken efter att ha försökt bemästra jättehamburgaren. Medan en smörja av sås, smält ost och fett rann ner längs vår haka bestämde vi oss nöjt för att denna ganska så misslyckade dag i San Francisco trots allt fick sig ett slut värt att minnas.
Dagen D var kommen och efter timmar av packande och inredning av bakluckan på vår fyrhjulsdrivna Toyota drog startskottet igång för vår tredje roadtrip under ett år. Detta var alltså förra torsdagen den 3e mars och vi hade då stannat i Brentwood i 8 dagar. Det var 4 dagar mer än vad vi planerat för då den initiala planen var att bege oss iväg redan under söndagen. Så blev det alltså inte. Vilket vi nu i efterhand känner var ganska bra men det är inte väsentligt vad vi tycker nu. Då var vi stressade och frustrerade men lättade över att äntligen vara ute på vägarna igen. Vi kramade våra nya familjemedlemmar och tackade för denna tid och sedan bar det av.
Vi började med att försöka oss på en kort revansch i San Francisco men det var ingen sol nu heller. Nejdå. Istället duggregnade det och himlen var grå likt betongen i Hässelby. Om det nu finns ett slags öde som talar till människor med dolda budskap. Så var detta ett sådant budskap. Hade vi nu trott instinktivt på övernaturliga illusioner så hade vi förmodligen lyssnat på detta budskap men vi valde att trotsa regnet och envist åka in till San Francisco. Detta var vårt första misstag av två möjliga.
San Francisco är USAs näst mest tätbefolkade stad med sina 8,6 miljoner invånare. Staden är byggd längs med kusten och de olika stadsdelarna knyts samman med två olika broar varav en av dessa är den omtalade Golden gate bridge. Med sina unika gator som tiltar lika brant på vissa delar som många av Sveriges skidbackar är San Francisco med sin charm bland de mest unika städer vi besökt. Trots att vår lista på besökta unika städer är ganska lång vid det här laget är detta ändå en nominering med värdighet. Längs med de branta backarna flyger gamla bevarade spårvagnar fram, de detaljerade husen med varsin unik design och arkitektur gör de långa gatorna omöjliga att sluta vandra längs med och förvirringen är i klass med upplevelsen i Lustiga huset på Gröna Lund när husen står rakt i backar lika stupade som Väggen i hundfjället samtidigt som bilarna står parkerade i 40 graders lutning på gatan utanför. Hela San Francisco är som ett parti med plockepinn och det är svårt att inte vara fascinerad över de ovanliga vinklarna och den intressanta stadsplaneringen.
Vi spenderade inte mer än en timme i San Francisco innan vi bestämde oss för att åka vidare söderut. Av en ren slump passerade vi den ökända Lombard Street där vägen går i skarp sicksack med gröna buskar som täcker all synlig asfalt. Vi parkerade på parallellgatan och skyndade oss iväg för att knäppa en bild och sedan springa tillbaka då vi var osäkra på parkeringen. Parkeringen visade sig tydligen vara vårt absolut minsta problem då någon tydligen ansett sig rätten till att krossa vår ruta och ta första bästa väska. Det visade sig att denna första bästa väska innehöll alla våra antika fynd från Kuba och USA samt några av våra finaste cigarrer. Bland annat. Hade de krossat rutan på andra sidan bilen och tagit en likadan ryggsäck som dumt nog låg precis lika synlig så hade de gått iväg med enbart en pannlampa rikare. Trots att vi bara hann vara borta i exakt tre minuter hade den lilla vesslan hunnit bryta sig in i bilen snabbare och effektivare än Houdini. Vi förbannade San Francisco och fick med svansen mellan benen åka tillbaka till Brentwood för att ordna en ny ruta som stackars Lex spenderade närmare tre timmar på att installera. Tack för den här gången San Francisco.
USA,
reseblogg,
roadtrip,
sandravinen,
sanfrancisco,
Kommentera