Julia & Filip

Strax intill Canyonlands nationalpark, med enbart 15 minuters omväg, låg den lilla parken Dead horse point state park lokaliserad. Innan vi skulle upptäcka parken från den norra delen  svängde vi av vägen och åkte in mot vyerna från Dead horse point state park. Vi möttes av stora partier av röda kanjoner som bröts av med gigantiska snötäckta berg och kontrasten gav en fantastisk tavla som vi aldrig någonsin förr har skådat. Exalterat stannade vi på sidan av vägen och klättrade uppför en medelstor kulle för att få en bättre vy över bergen och kanjonerna. När vi nådde toppen av kullen ropade jag till Filip att "Åh jag älskar mitt liv". Sisådär 20 minuter senare älskade jag inte mitt liv lika mycket längre när vi anlände till slutet av den korta vägen. På ena toppen av en av kanjonen stod vi blixtstilla 1000 meter över marken nedanför och uppslukades än en gång av fantastisk utsikt. Nedanför klippavsatsen vi stod på fanns en till klippavsats bara lite mer än en meter under. Kanske en och en halv meter. Det skapades liksom en liten hylla som var fullkomligt säker att antingen gå ned till tio meter bort eller som i mitt aktuella fall, hoppa ned på. Den extra hyllan var ungefär tre meter bred och ingen större risk för att ramla ned de 1000 fruktansvärda meterna fanns så länge du tog försiktiga steg. Inga onödiga risker togs egentligen med andra ord. Plötsligt fick jag en fantastisk snilleblixt och bad Filip filma när jag stod på översta kanten och sedermera hoppade ned till understa kanten. På filmen ser det då ut som att jag hoppar ned över klippkanten när jag i självaste verket hoppar en meter ned på den fullkomligt säkra klippavsatsen under.   Filip ställer sig i position och säger åt mig att hoppa varav jag hoppar och landar med alldeles för mycket bakåtvikt. Vad som då naturligt händer är att jag halkar med hälen och istället ramlar rakt ned på kantspetsen av en satans stor sten med höger sida av röven. Rakt på gluteusmuskeln som då enligt alla symptom brast och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag valde att göra båda. Samtidigt som jag skrattade väldigt högt över att jag lyckades ramla direkt efter Filip sa "Snälla var försiktig ramla inte" varav jag självsäkert svarar "Okej mamma!" och sedan två sekunder efter faktiskt helt otroligt lyckas ramla. I samma stund skrek jag över smärtan som var en sån där ilande smärta som strålar hela vägen upp till bröstet och nästan kittlas sådär så att man inte kan andas på ett par minuter utan mer står och kippar efter luft och lust att fortsätta leva med den oändliga smärtan. Så där stod jag och skrattade samtidigt som kroppen producerade tårar och Filip visste inte riktigt om han också skulle skratta, skälla på mig eller trösta mig. Så han valde att göra alla tre. Därefter blev smärtan nästintill outhärdlig och haltandes gick jag mot bilen med inga som helst tankar på att jag möjligtvis har fått en större skada. Vad jag trodde var en vanlig smäll mot maskineriet visade sig sedan vara, med guidning av en upplärd vän samt den trogne vapendragaren google, en muskelbristning i gluteusmuskeln.

         I den ovissa stunden fortsatte vi vidare mot Canyonlands nationalpark men då alla vandringsleder var av de längre varianterna skippade vi dem av naturliga skäl eftersom att jag knappt kunde stå på benet själv. Varje utkiksplats från den norra delen av nationalparken, hade samma typ av vy som South Rim i Grand Canyon. Med möjliga inslag av tappad lust för att fortsätta utforska denna dag konstaterade vi att vi är ganska klara med detta röda ökenlandskap för idag.

Istället fortsatte vi tillbaka mot Moab där vi gick omkring på mataffären Safeway i en timme och tittade på all mat vi inte har råd att köpa. Eller mat och mat. Vi tittade på allt godis, glass, chips och bakelser som vi inte har råd att köpa. Jag tilläts för idag dock att köpa en tröstglass och haltandes gick jag mot glassfrysarna som får Sveriges glassutbud att skämmas. USAs utbud av socker i alla former är precis lika extravagant som man föreställer sig och det är absolut inte svårt att förstå varför en stor del av befolkningen är lika stora som planeter i omkrets. Med allra största sannolikhet hade vi båda två också växt till oss en kroppsvikt som en vattenbuffel om vi dagligen blev frestade av cupcakes med en lika stor andel frosting på som själva bakelsen. Det är inte heller bara utbudet som slår rekord utan även storlekar i USA saknar alla rimliga proportioner till vad resten av världen anser är S, M och L. När Filip köper en Cola för en dollar på bensinstationen frågar personalen vilken storlek. Filip svarar då "Large" med sina svenska mått på en stor mugg man får på Mc Donalds. Vad han istället får tillbaka är en mugg lika stor som en brunn och han behöver nästan bärhjälp för att få med sig muggen ut till bilen. Storleken small är i samma vikt, form och storlek som den svenska modulens Large och det kan ibland vara väsentligt att komma ihåg. För kommer man inte ihåg det så kan det leda till den punkt i livet och på vågen när man plötsligt behöver en permobil när man handlar. Jag är allvarlig. På Walmart i USA finns tre alternativ i förhållande till Sverige två alternativ när du hämtar en vagn. Du kan ta en vanlig korg, en vagn på fyra små hjul eller en permobil. Ni vet en sån där liten eldriven moppe med en bekväm stol som i Sverige bara används av pensionärer eller svagt handikappade människor. I USA används dessa permobiler av överviktiga människor på mataffärer för det är ju självklart mer behändigt och bekvämt än att gå runt i affären. Man kan ju tappa värdefulla kalorier då. Det Amerika i ett nötskal som det oftast görs narr av ser i verkligheten fullt lika sanningsenligt ut på många håll som stereotyperna anser. Vad gäller kroppsideal, utseendefixering och fetma är detta det mest kontrastfyllda landet i kontrastens historia. Där ena delen av befolkningen är så utseendefixerade att de redigerar varenda detalj på kroppen till den nivå att plastikoperationer är så vanligt förekommande att det ligger på samma acceptansnivå som att köpa en kopp kaffe på Starbucks. Samtidigt är ohälsosam fetma starkt representerad av en stor andel av befolkningen och ibland är det svårt att förstå att du befinner dig i samma land. Samtidigt spär företag och reklam på kroppshetsen genom att marknadsföra varenda tänkbara vara med en smal, avklädd kvinna i sexiga ställningar. Vid ett tillfälle passerade vi en butik med kläder för byggbranchen. Ovanför butiken satt en reklamposter lika stor som Dalarna och syftet var att visa upp ett par nya funktionella arbetskängor med ståltåhätta och fiffiga material. För att marknadsföra dessa arbetsskor använde företagen sig av en naken kvinna som låg på mage och putade ut med alla attribuerade kroppsdelar samtidigt som hon hade arbetsskorna på fötterna. Det är ungefär på den primitiva nivån som USA fortfarande spär på debatten om sexism och skönhetsideal och det hade varit en extremt intressant programidé att låta Gudrun Schyman besöka USA under månad bara för att dokumentera hur många panikattacker hon hade drabbats av.

        Det jobbigaste med Safeway och alla andra affärer i USA är ändå för en svensk det sociala överengagemanget när du gör entré. Jag kanske inte ska kalla det jobbigt men som svensk är det ovanligt. När du går in i en affär hörs det alltid någon säger "Hellooo! How aaare youuu?" och denna fras sägs sedan kontinuerligt av alla som jobbar i butiken. I Sverige får du vanligtvis ett stubbigt och stumt "Hej." när du kliver in i en butik eller också bara en kort med tydlig nickning. Detta leder därför oftast till att jag i nästan alla av fallen får kortslutning och enbart svarar ett "Hej" tillbaka för att sedan tio sekunder senare lyckas forma ett fortsatt trevligt svar i huvudet. Men efter tio sekunder känns det lite försent att svara "jag mår bra! Hur mår du?" för jag kommer bara att framstå som att ha extremt långsam hjärnaktivitet. Hela konversationen blir istället som på nyheterna när en journalist är utsänd till ett specifikt land och sedan ska bli intervjuad av programledaren via satellitlänk och alla svar bli fördröjda alldeles för många sekunder för att det ska bli ett smidigt samtal. Därför brukar jag stanna på hej och stämningen blir ändå outhärdligt stel. Det är möjligt att det finns många som hanterar dessa situationer bättre än mig med jag kan aldrig förstå om detta bara är en artighetsfras utan mening, betydelse och vidare intresse då det på fullaste allvar inte kan existera en enda kassörska faktiskt helhjärtat brys sig om hur jag mår idag. Jag hade dock lust att säga att jag har jätteont i rumpan bara för att se hennes reaktion.