Då var vi tillbaka från ännu ett litet äventyr. Denna gång skulle vi till en öde ö för att testa på att vara "Cast away".
Vi kan nu i efterhand komma överrens om att vi tidigare fått både för lite och för missvisande information. Vi bokade resan i Byron bay av en trevlig svensk kille på vårt älskade "Happy travels". Han berättade hur vi skulle vara helt utelämnade på ön, utan mat, utan förnödenheter och utan guide. Vi hade förväntat oss att stå i ett slitet smutsigt gammalt skynke likt Tom Hanks i filmen "cast away" och fånga fisk med ett hemmasnickrat spjut. Vi såg framför oss hur vi skulle ställas inför utmaningen att göra upp en lägereld utan verktyg, bygga ett vindskydd med bambu och äta råa krabbor i brist på övrig föda. Vi hade förberett oss att förvandlas in till Robinson Cruise så fort vi tog ett steg på ön vi nu skulle vara strandsatta på i tre dagar. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Det blev i stort sett inte alls som vi hade tänkt oss.
Vi blev upplockade på ett flygfält av ett litet Cessna flygplan som tog tre passagerare. Det var första gången för oss alla som vi flög i ett sådant litet plan. Ibland kändes det som att hela skapelsen skulle falla isär när den galna piloten Bruce gjorde oss nervösa genom att stänga av motorn på 1000m höjd. Förutom att jag nästan kräktes på Bruces rygg på grund av extrem åksjuka så tyckte vi alla att upplevelsen gav valuta för pengarna. En chipspåse senare så var jag på fötter igen. Flygresan tog bara 15 minuter och vi landade perfekt på en bred strand intill en tät djungel. Redan här insåg vi att svensken som sålde oss resan kraftigt överdrev då han förklarat med bred Lidingöaccent att "han kommer att fejka en kraschlandning". Vi leddes in i vårt nya camp av vår campledare som framfördes av en trött australiensk tjej med ruffsigt hår och sönderbitna ben. Hon berättade att hon inte längre tyckte om sitt jobb, att vi inte fick döda och tillaga vildkalkonerna och gick sedan igenom resten av campreglerna innan hon ljudlöst försvann. Här sprack Robinson-visionen då vi tydligen hade tillgång till varsitt tält, kök, toalett samt mat. Vi insåg även att vi blivit bortskämda med vårt sällskap i världsklass under Fraser. Vi hade sällskap av sex trevliga men humorlösa svenskar samt fyra avtrubbade tonårsbritter vars enda önskan var att dricka så mycket Goon som deras lever tillät. Vi hade en trevlig men krystad kväll framför lägerelden men vi lyckades tyvärr inte fatta något tycke eller bonda med vår grupp. Vi saknade våra nyfunna Fraservänner med andra ord.
Vår feluppfattning av utmaningen drog ned helhetsbetyget men trots det lyckades vi få kvalitativa upplevelser ändå. Vi befann oss ju trots allt på en vacker och varm strand belägen på en öde ö och vi hade varandra. Vi paddlade kajak längs stranden, tog en hike längs de orangea klipporna, besökte en vacker fyr med en fantastiskt liten söt gubbe som guide, spelade fotboll samt läste böcker i hängmattorna under solnedgången.
Precis som förväntat sov vi fruktansvärt dåligt i tältet under sista natten. Vår tältingång gick ej att stänga så övriga kroppsdelar som inte var täckta av sovsäcken blev självklart totalt uppätna och har lämnat en stark myggfobi i vårt sinne. Regnet bokstavligen talat dränkte hela ön i vatten och den påtagliga stormen tog sig friheten att skrämma oss där vi låg hopkrupna i det sandfyllda tältet. Tankar som att vi kanske inte skulle lyckas ta oss från ön trängde sig på och helt plötsligt kanske vi skulle bli cast away på riktigt tills regnet släppt. Jag och Filip underskattade självklart vårt matintag innan avfärd mot ön då vi endast köpte två snickers, en liter yoghurt och ett paket müsli att dela på under två dagar. Nu hade vi definitivt blivit tvungna att fiska för att få mat på bordet under dagen som kom. Efter ett massivt antal förvirrade uppvak under natten blev det tillslut dags att packa ihop. Ett uppehåll i stormen lät planen plocka upp hälften av oss för att frakta tillbaka oss till fastlandet. Efter en turbulent färd och en del tankar av tvivel landade vi säkert på det blöta flygfältet i Agnes water. Efter det fick vi vänta ett par timmar på isolde och Sonny som blivit fast på ön på grund av starka vindar och kraftigt skyfall. Vi alla slapp bli cast away på riktigt dock och klarade oss ner på marken utan några komplikationer.
På grund av regnet passade vi idag på att påbörja en lång bilfärd upp till Airlie beach. Vi tröck en chipspåse till brunch och begav oss sedan ut på de smala kängurutäta vägarna. Nu sitter vi i bilen och smider framtida planer och kliar oss febrilt över hela kroppen som loppätna dingos.
Trevlig Valborg allihopa!
