Julia & Filip

Resan till Havanna var bland de jobbigaste två, nästan tre, dygnen vi någonsin upplevt i resrelaterade sammanhang. Planet från Cartagena till Bogota lyfte klockan 05:30 vilket betydde att vi var tvungna att lämna vårt hotell i Cartagena klockan 03:00.   Vi spenderade kvällen med våra nyfunna fantastiska svenska vänner ändå fram tills vi sprang mot hotellet för att packa ihop och hoppa in i en taxi. När vi gick igenom säkerhetskontrollen joddlade Filip fortfarande berusat medan jag, i nyktert tillstånd, såg minst lika berusad ut på grund av massiv trötthet.

       En kort flygning därefter utan komplikationer svävade vi över Bogota och planet började gå ner mot marken utan konstigheter. Bara sekunder innan vi landar gasar vi plötsligt upp farten och helt oväntat lyfte vi mot himlen igen istället. Därefter cirkulerade vi ett par varv ovanför flygplatsen men när vi verkade fatta en rak färdriktning mot soluppgången förstod vi att något var fel. Medan våra förvirrade huvuden försökte räkna ut vad som försiggick ställde sig plötsligt en svensk man upp bredvid oss med sitt spädbarn i famnen och förklarade lugnt att piloten inte fick landa då sikten var för dålig på grund av dimma. Därefter berättade han lika lugnt och odramatiskt som om han precis hade ätit en halv burk valium och just sprutat in botox i hela ansiktet, att vi nu var påväg mot staden Cali för att tanka för vi hade tydligen slut på bränsle. Vi satt tysta i några sekunder och gapade sådär som man gör när någon lämnar ett chockerande besked och du inte riktigt vet om det är sant eller om du bara ska skratta för att inte verka korkad nog att gå på denna tydliga lögn. Vi valde alternativ två men det visade sig sedan kort därefter att alternativ ett var det korrekta. Om den svenska mannen faktiskt hade drivit med oss hade det på något sätt ändå varit befogat då vi spenderade resans första tio minuter med att klaga högt på att familjen intill självklart skulle ha ett spädbarn. Helt utan vetskapen att pappan i familjen faktiskt var svensk. För vad fan är oddsen för det. 

        Flygresan som skulle ta 50 min tog oss istället fyra timmar. "Bra" tänkte vi då vi ursprungligen skulle behövt vänta i sju timmar på Bogotas flygplats tills nästa plan mot Kuba skulle lyfta. Istället behövde vi nu bara vänta i fyra timmar. Tur i oturen alltså. Trodde vi. När vi kom fram till check-in disken fick vi nämligen berättat för oss att flyget var sex timmar försenat.

          Vårt flygbolag Cubana bjöd på ett hotellrum tills flyget skulle lyfta. Vilket är väldigt ovanligt. Speciellt för oss som är oproportionerligt ovana vid att få saker gratis som också är bekväma. Vi stirrar fortfarande chockerande på flygvärdinnorna när de serverad mat på flygplanet och frågor skeptiskt "är du verkligen säker på att detta är gratis?". Det krävdes ända tills vi fysiskt såg hotellreceptionisten skriva under att vi ej skulle betala för hotellrummet tills vi trodde på denna vackra gest. Vi fick sova två timmar i den mjukaste sängen Sydamerika någonsin erbjudit innan vi begav oss tillbaka till flygplatsen och det var möjligtvis dessa två timmar som räddade oss från att inte dö av frustration de resterande 24 timmarna. När vi ställde oss längst bak i check-in kön hade nämligen hela Kubas landslag i brännboll och tydligen shopping placerat sig framför disken. Varje lagmedlem hade minst fyra väskor och kartonger att checka in för man behöver tydligen väldigt mycket utrustning för att tävla i brännboll. Då ineffektivitet är ett syndrom i Sydamerika började vi slänga upp en enkel ekvation över hur lång tid detta skulle ta och därmed insåg vi att det inte skulle bli någon middag för vår del.

        Jag har under senare år utvecklat en rädsla för att flyga. Förmodligen för att jag värderar mitt liv ganska högt och jag är verkligen inte redo att dö i en flygkrasch. Eller någon typ av krasch över huvud taget faktiskt. Jag är för övrigt inte redo att dö över huvud taget faktiskt men det är en helt annan diskussion. För att dämpa min flygrädsla måste jag hålla i Filips hand varje start och landning samt kräva en rapport över varje mystiskt ljud då jag gillar att lura mig själv att Filip är utbildad flygingenjör. Trots att jag är fullt medveten om att han ljuger många gånger känns det ändå bättre för en kort stund. Denna gång kändes dock ingenting bättre då det på grund av USAs och Kubas politiska tvist har lett till att Kubas officiella flygbolag bara använder sig av gamla ryska konservburkar att flyga med. Samma ryska modeller som ofta kraschar i Ryssland. Sen om det beror på piloterna eller flygplanen det spelar ingen roll när flygplanet är byggt i Ryssland och låter som en rymdsond under hela flygningen. Under denna flygning krossade jag Filips hand under precis hela färden då den svävande konservburken som nu ansvarade för våra liv rosslade likt lungorna på en 85-årig rökare och piloten verkade ha vunnit sitt certifikat i en pokermatch. Under tiden terroriserade jag Filip med frågor som han med brist på övertygande information svarade på med "ta det lugnt Julia, detta är ett säkert plan". Det var inte först efteråt som han erkände att även han var rädd under denna flygning då piloten gjorde många farliga manövreringar, lampor lös och klockor pep konstant samtidigt som landningen genomfördes i total dimma och ignorans. Tillskillnad från den förra flygningen där piloten vid lätt dimma avråddes från att landa precis som alla flygregler säger. Alla verkade lättade vid landningen och en Australiensisk kille sa det alla tänkte när han kläckte ur sig att "thank god we survived that". Mest lättade är vi ändå över att vi slipper flyga med samma bolag när vi åker till Mexico.

 

Vårt nästa problem uppstod vid väskbandet och Filips väska otroligt nog inte dök upp. Trots att vi flög ett direktflyg. Brännbollslagets tv-apparater och Airconditions dök dock självklart upp för det är ju viktigare än att någon har tillgång till sina kläder under tre dagar. Halva planets passagerare saknade sitt bagage och anledningen berodde inte helt oväntat på grund av övervikt. De skyldiga syndabockarna var inte heller helt oväntat det påstådda brännbollslaget som handlat upp hela sin årslön i Colombia. Klockan var nu 02:30 på natten och vi hade vid det här laget varit vakna i 40 timmar. Tröttheten var så tydlig att vi nästan började få hägringar och vi har aldrig hatat brännboll så mycket i hela vårt liv. Tre dagar senare betalade vi 100 dollar för en taxi till och från flygplatsen och stod sedan i en kö i fyra timmar innan Filip äntligen fick sitt bagage.

 

Eftersom att Kuba har stränga restriktioner för användning av internet är det inte möjligt att boka annat än svindyra lyxhotell i förväg. Du måste knacka dörr hos privatpersoner som har satt upp skyltar där det står "Casa particular". Det finns även tydliga regler för åtkomsten av pengar under nätterna så bankomaterna öppnade inte först 06:00. Utan boende, utan pengar, utan sömn, utan mat, utan bagage och utan livslust stod vi nu helt utlämnade på Kubas flygplats och klockan var 03:30. Helt plötsligt. Som en gåva från ovan, fick vi lyckligtvis kontakt med den flygrädda australiensiska killen och hans väldigt nyvunna vän från Schweiz som tydligen hade ett boende reserverat. De lånade oss pengar och vi liftade till hans boende i hopp om ett extrarum och plötsligt löste sig hela vår situation. Det är otroligt hur livet kan vända från en sekund till en annan.