Nu är Filip en stolt Open water diver som får sjunka ner till ett djup på 18 meter.
Båten lämnade tidigt på morgonen i torsdags för att påbörja en heldag på revet. Solen sken starkt men vågorna lekte vilt till en början. Väl framme vid revet lugnade vattnet ner sig men blåsten gjorde så att temperaturen kändes mildare än vad den var. En stressad besättning gick inte så förvånansvärt igenom en briefing efter den andra och ganska snabbt därefter var dykarna i vattnet. De sista övningarna skulle prickas av nu under de två sista dyken. Filip fick självklart en mask med styrka på glaset. Instruktören berättade senare att styrkan på masken är för de som är nästintill blinda. Likgiltig och tillmötesgående som Filip är så fann han sig vid masken och dök ner på botten. Det tog ungefär 12 meter innan han upptäckte att han antingen var full eller så var något väldigt fel. Förvirrat signalerade han på instruktören som direkt insåg vad som var fel. Ett undervattenbyte av masken, en aning panik och några kallsupar senare så slapp han vingla runt i vattnen som en berusad sköldpadda och kunde genomföra sitt dyk. Han var helt exalterad av sitt möte med en revhaj och en stingrocka och verkade därför ha fått valuta för pengarna. Jag å andra sidan fumlade mest omkring på båten i en dimma av biverkningar från ett gäng av diverse åksjuketabletter. Tanken var att jag skulle snorkla men jag tröck i mig en stor blåbärsmuffin och somnade oplanerat på däck. Utan solkräm. Jag vaknade av en blöt puss från dykarfilip och kände hur mitt ansikte sved som om jag hade mulat mig i en buske brännässlor. Därefter serverades vi en lunchbuffé och vi båda mölade som att vi aldrig förut sett mat. Vi kände oss som två rännstensungar när vi byggde ett Mounteverest av mat på vår lilla talrik. Hade någon frågat oss för fyra månader sedan om maten var god hade vi förmodligen svarat nej eller sådär. Nu efter att endast ha ätit nudlar och bönor i två månader smakade buffén delikat. Filips sista dyk genomfördes utan vidare komplikationer och det firades med ost och billigt vin. Jag hasade mig ner i vattnet berusad på sömnmedel men fick mig trots det en vacker upplevelse under ytan. Jag hade nästan glömt bort vilket disneyparadis som gömmer sig på revet med dess vackra korallskapelser i olika former och färger samt sina lika vackra och fantasifulla varelser. Hemresan var den galnaste besättningen var med om sedan länge. Innan vi klev på båten drog de förmodligen vintergatans grövsta underdrift när de kläckte ur sig att "it's gonna be a little bumpy". Det visade sig att vågorna var över tre meter höga och vi alla lyfte från vårt säte och gungades till höger och vänster när båten skar genom mastodontvågorna. De flesta av oss skrattade med en ton av skräckblandad förtjusning medan vissa panikartat skrek med en ton av dödsångest. Vi klarade oss galant fram till hamnen dock och Filip klev av båten som en certifierad dykare.
Nu har vi ganska exakt rest längs Australiens östra kust i omkring två månader. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den här tiden då resan har omslutit nästintill alla känslor jag kan komma på. Vi har haft både upp- och nedgångar, vi alla fyra har skrattat hejdlöst med varandra, skrikit i vrede, löst problem och tagit hand om varandra. Vi har sett fantastisk natur och mäktiga städer men har även besökt tråkiga ångestladdade byar. Framförallt har vi kommit underfund med vår kapacitet för att vänja oss och att växa in i situationer. Vi har många gånger konstaterat av beundran hur flexibel människans anpassningsförmåga är. Till en början dömde vi situationen som ohållbar och var främst frustrerade på varandra och vårt rullande ruckel. Någonstans i mitten av resan vände den desperat frustrerande känslan mot acceptans och samhörighet. Detta var vad vi hade att jobba med och det vara bara att agera som naturen gör och anpassa sig efter omständigheterna. Jag ska inte hymla det har varit en utmaning från början till slut att leva fyra stycken på en ytterst liten yta. Att äta, förflytta sig, sova och umgås på en liten labil yta är ingen barnlek men vi växte även in i den rollen och vi brukar jämföra campandet i en van med att spela "Tetris". Det gäller att snabbt hitta en lösning på vardagsproblem, taktiskt hitta bra platser åt prylar och dylikt samt försöka hitta ett smidigt samarbete likt kockar i ett restaurangkök. Nu i efterhand har vi konstaterat att vi har skött det bättre än förväntat. Det ska dock bli skönt att bara vara två i en van framöver. Det ska även bli skönt att bo i en van igen och njuta av friheten att förflytta var och när vi vill. Hostel har sina fördelar med stora ytor och riktiga toaletter men vi är less på goonade 18-åringar och smala, plastiga bunkbeds.
Stora äventyr väntar nu.
