Idag, måndag 27 juli, började dagen något tidigare än vanligt. Oavsett vilken tid på dygnet vi somnar vaknar jag alltid klockan 10:00 varje morgon. Det finns inte en enda mekanism i min kropp som är lika punktlig som när jag ska vakna. Som den tidsoptimism och nattuggla jag alltid har varit finner jag detta otroligt frustrerande då jag alltid har haft en kärlek till sovmorgnar. Framförallt är detta frustrerande då tröttmössan Törnrosa snarkar vidare till klockan 12:00, minst, medan jag otåligt stirrar in i taket i ett par timmar och oroar mig över bortkastade soltimmar. På grund av det senare påstående tyckte törnrosa därför att jag skulle väcka honom när jag vaknade, något jag brukar undvika för att jag inte är ond nog att väcka någon som är så söt när denne sover. Hur som helst så klev törnrosa disciplinerat upp runt tiotiden och vi begav oss mot valprestaurangen.
När vi klev upp ur det vackert kristallblå vattnet stod där en gubbe som såg mer ut som en Sri Lankesisk jultomte men med en attityd likt Jack Sparrow men utan den stora dosen charm. Till en början försökte han rekrytera oss som yogaelever då han var en självutnämnd yogamästare. Han bar en orangea köksgardin runt midjan och en urtvättad flanellskjorta som var halvknäppt ner till kulmagen. Hans värdehandlingar förvarade han i en gammal chipspåse och mer än så behöver jag kanske inte säga för att man ska förstå vilken typ av person han var. Kan ju tillägga att vi strängt försökte att tänka på tråkiga saker för att inte ramla av tuktuken av oavbrutet skratt när polisen stannade jultomten och han obrytt drog fram sina värdepapper ur sin chipspåse. Kalufsen bestod av ett gäng trassliga dreadlocks och ansiktet låg nästintill begravd i ett tjockt, krulligt och grått skägg. Namnet vidkom aldrig så vi kallar honom 'skägget'. Skägget kan med stor sannolikhet vara den bäste försäljare som Sri Lanka har avlat fram för inom loppet av 10 minuter högg vi på hans bete. För endast 100 kronor skulle skägget guida oss i sin tuktuk och visa oss ödelagda paradisstränder, elefanter, krokodiler samt ett hus vi kunde få hyra på stranden.
Skägget började den guidade turen med att köra oss till sitt hus som mest bestod av ett simpelt ruckel mitt på en åker. Bredvid rucklet lekte skäggets alla glada ungar och poserade nyfiket framför kameran medan skägget letade upp två snorklar att låna ut till oss. Därefter betalade vi skägget pengar för att köpa mat åt ungarna. Strax därpå anlände vi till det uthyrningsbara huset som visade sig inte vara det minsta uthyrningsbart.
Huset som tillsynes såg ut som en bra idé vid en första anblick av utsidan visade sig vara allt annat än en bra idé när vi väl klev in genom dörren. Själva huset i sig var välbyggt och fint med en yta på uppskattningsvis 150 kvm. Därtill fanns det ingenting annat att erbjuda då huset var ett renoveringsprojekt i allra högsta grad. Skägget presenterade stolt den öppna ytan som ett vardagsrum där vi hade turen att få de två trasiga korgstolarna som om detta vore två mysiga fåtöljer. Högar av damm täckte alla ytor, ett tjockt lager av smuts och sand konkurrerade med dammet samtidigt som travar av virke fann sig ståendes i de allra flesta ytorna. Köket bestod av en bänkyta som knappt kunde urskiljas på grund av soptippen ovanpå och en rostig gasflaska som gav eld åt en ställning med extremt hög brandrisk. Skägget visade oss stolt runt i knarkarkvarten med en alldeles för stor dos av självsäkerhet och entusiasm. När dörren till husets andra sovrum öppnades möttes vi av en flock fladdermöss som panikartat flög runt i cirklar i taket. Vid det här laget skulle vilken försäljare som helst i världseliten stängt ner affären men inte skägget inte. Medan vi chockat skrattade åt denna bisarra situation fortsatte skägget optimistiskt att sälja in huset som att det fortfarande fanns en stor matsked med möjligheter att vi trots allt skulle nappa på förslaget. Man måste ju trots allt imponeras av hans hopp och engageman. Vi fortsatte ut på gården där skägget smällde till med sitt sista argument och mysiga förslag att vi kunde bjuda in våra vänner på en BBQ-afton där vi kunde grilla i vår utomhusgrill som bestod av en avhuggen och extremt rostig oljetunna. Som ni kanske förstår blev det inte någon affär. Ett faktum dock skägget inte kunde förstå då han ju erbjöd oss ett helt hus med en glimt av havsutsikt från tomten.
Senare blev vi avsläppta vid en vacker liten fiskestrand mitt i Trincomalees kåkstad. Skägget tiggde lunchpengar och försvann sedan iväg medan vi var menade att snorkla. Utrustade med endast en mask och ingen snorkel tvättade vi av de skitiga glasögonen för att börja snorklingen när båda maskerna inte helt förvånande gick sönder. Istället diskuterade vi framtiden under solens hetta medan vi blev iakttagna av områdets alla invånare som om vi vore två okända havsvarelser som spolats upp på land.
Turen fortsatte sedan med tempel och diverse områden som skägget fann intressant nog av visa oss. Till exempel Trincomalees officiella hamn där fartyg från olika nationer samlades. Mycket intressant. Äntligen förde han oss sedan till elefanterna. Att få se en vild elefant som ännu inte blivit tämjd av människan för att under ständig kontroll bli avvikande från sina initiala instinkter, är helt klart en mäktig upplevelse. Att däremot få uppleva en flock elefanter på 15 viftande snablar som letar mat på ett stort hav av sopor är endast plågsamt. Bredvid oss brändes ett berg av plast, papper, gummi och glas för att i sin tur skapa en tjock giftig rök som förgiftade djungeln och luften vi alla andas. Enligt skägget hitta elefanterna torkade palmblad på tippen och det var därför inte speciellt synd om dem. Vi upplevde en känsla av chockartad ångest samtidigt som en stark fascination slet i oss. Vi hade förväntat oss att se elefanter i sin naturliga miljö och inte grävandes i ett berg av människans ruttnande ignorans. Förvirrade av en bitterljuv känsla över händelsen begav vi oss vidare med ett löfte att börja värna om miljön i en högre grad.
Dagens höjdpunkt skulle komma att bli nästa anhalt på turen. Efter en halvtimmes hoppandes på världshistoriens guppigaste tuktukfärd som fick mig att oroas över att båda mina bröst skulle flyga av anlände vi äntligen till en oförstörd naturupplevelse. Vi gled igenom en grön frodig djungel där vilda apor flög omkring mellan trädlianerna för att sedan nå fram till en mindre sjö. Det var som att återuppleva en scen ur barndomens Disneyfilm Lejonkungen då kvällssolen plockade fram de gyllene färgerna ur naturen samtidigt som omgivningen fylldes av flamingos, påfåglar, apor, hundratals örnar och slutligen krokodiler. Vi spanade i tystnad efter de lömska mördarna som lugnt vakade under ytan. Under endast 10 minuter fick vi skåda ett tjugotal vilda krokodiler när de spräckte den spegelblanka vattenytan med sina breda huvuden vid sjöns allra yttersta expansion. Vi fick även bevittna ett tiotal fiskare som stod med vatten till midjan ute i sjön i hopp om att samla ihop dagens fiskefångst. Skägget konstaterade sen inte helt chockerande faktan att många fiskare dör varje år av krokodilattacker. Vi som knappast vågade oss intill kanten av sjön kan inte med en enda cell i kroppen förstå hur någon människa vågar sig ut i det mörka dödliga sjövattnet om personen i fråga inte besitter en stark dödslängtan. Inte ens om vi var självmordsbenägna skulle vi doppa en tå i sjön då tanken på att bli middag inte lockar överdrivet mycket. Vi satt på ett klippblock intill sjön och tog in lugnet ända in i själen medan solen gick ner över djungeln och kastade röda färger över himmelen. Här och där dök ett huvud upp under ytan för att rekognosera sina byten medan himmelen täcktes av harmoniska rörelser från de breda vingspetsarna av Sri Lankas mäktiga örnar.
Det är lustigt hur en dag kan ta en oväntad vändning med lite hjälp från en Sri Lankesisk jultomte.
