Julia & Filip

Då satte vi av för en andra gång från Brentwood och skyndade oss iväg från San Francisco. Vårt första mål på resan skulle komma att bli Sequoia national park och enligt google maps skulle denna färd sträcka sig till högst tre timmar men av någon anledning verkar det vara en sydamerikan som räknat ut tiden mellan de båda destinationerna för det tog närmare sex timmar att nå vårt mål. Halvvägs på resans framfart pep våra magar sin varningssignal för svält och vi bestämde oss för att mjukstarta roadtripdieten med att äta restaurangmat. Vanligtvis äter vi enbart nudlar eller bönor när vi är ute på vägarna. Inte för att vi älskar nudlar och bönor i den grad att vi väljer bort allt annat varenda dag utan detta val beror enbart på att vår matkostnad brukar landa på 20 kronor om dagen för två personer. Idag valde vi dock som sagt att stanna på restaurangen "Texas roadhouse" som är en amerikansk restaurang som rent amerikanskt går "all in" på allt. Hälften av menyn är friterad, den andra hälften är dränkt i BBQ-sås och portionerna har samma mängd mat som en häst äter under en vecka. I USA är det inte konstigt att be om en Take-away låda. Det till och med ingår i maträtten. I Sverige ingår det inte. Det ingår inte ens i en svensk medborgares alternativ om du inte orkat äta upp maten. Svenskar är ju, som många vet och andra förnekar, väldigt reserverade i sociala situationer och att högt och tydligt på en restaurang be om en matlåda till sin halvt inte uppätna maträtt är lite som att erkänna att man är antingen Ove Sundberg-snål eller för fattig för att inte kunna vaska sina rester. Därför lägger vi våra bestick ihop lite prydligt och biter oss i läppen över de överblivna resterna som vi gärna hade frossat i som kvällsmål. I USA är det omöjligt att äta upp hela portionen mat, även för Filip vars mage ofta fungerar som ett svart hål. Vi njöt av en korg med nybakat bröd med kanelsmör, en gigantisk bakad potatis med ost- och bacongratinering, en stor ceasarsallad som generöst ingick som en side dish, friterad pickles med ranchdressing samt pulled pork från, vad det verkade som, en hel gris. Vi nästan hoppade av lycka över all mat som enbart kostade oss 80 kronor per person. Vi åt ungefär 20% och sen tog det helt enkelt stopp, precis som det gör för en normal människa med en normal storlek på sin magsäck. Så vi packade ned resterna i våra matlådor som servitrisen hämtade utan att vi ens bad henne och sedan hade vi frukost och middag för en hel dag till.

Skymningen började lägga sig när vi närmade oss nationalparken och nu började stressen anlända. Det är ju nämligen väldigt svårt att ta bilder på eller ens se ett träd i en skog om det nu är kolsvart. Vi stannade till vid entrén där du tvingas betala för att vistas i parken som tydligen inte går under allemansrätten. För att träda in i nationalparkerna i USA behöver en avgift på 40 dollar per fordon betalas vilket i svenska kronor är 240 riksdaler. "Det är ju inte så dyrt" tänker ni. Nej det är det kanske inte. Om du nu enbart besöker en nationalpark men i vårt fall kommer vi besöka fem kanske sex nationalparker då allt som är intressant eller vackert i USA har omringats i en nationalpark. I luckan till det lilla trähuset vid entrén till Sequoia stod en tjej, kanske en kvinna, som såg mer ut som en flicka. Gränsen är lite suddig för när man övergår till en äldre kategori av sitt kön. Vi kallar henne en flicka för den här gången trots att hon säkerligen var äldre men hennes osminkade barnsliga ansikte i kombination med den ljusa rösten i så hög ton att den nästan klassas som ultraljuds frekvens talade emot hennes naturliga ålder. Flickan informerade oss om ett kort för 80 dollar som ger inträde till alla nationalparker och plötsligt såg vår ekonomiska situation ett ljus i skymningen. Några som inte såg ljus i skymningen var jag och Filip när vi körde de kringelkrokiga vägarna uppför berget under 45 minuter. När vi närmade oss slutmålet hade mörkret börjat inta skogens alla vrån och de gigantiska Sequoiaträden såg mer ut som vålnader i dunklet. Luften var kall och fukten trängde sig in under kläderna och frös huden. Flickan hade varnat oss för en eventuell snöstorm dagen därpå men än så länge låg barr och löv klistrade mot varandra våta av dagg utan ett tjockt täcke av snö. Högsäsongen börjar under sommarmånaderna och under soliga dagar är detta område högt upp på ett berg, på omkring 2000 meter över havet, fullpackat med människor. Under lågsäsong ligger skogen många gånger övergiven och under specifikt kvällarna är den populära turistattraktionen ödslig. Dimman började tjockna runt de stora stammarna med en omkrets likt ett mindre hus och stämningen var dock än mer mystisk än dyster. På dagtid är de 3000 år gamla träden i röda nyanser och den barrtäckta marken likaså, under kvällstid ligger en blå ton och vilar över träden som är räknat som den tredje äldsta organismen i världen.

      Sequoiaträd kallas även för Mammutträd och de växer fritt i stora delar av Kalifornien. Den högsta uppskattade åldern på ett av Mammutträden är 3266 år och det högst mätta har nått omaka längder som 94,9 meter högt. Världens största träd står centralt inne i nationalparken och heter General Sherman. Runtomkring stammen som sätter ens mänskliga storlek i perspektiv, finns staket för att hålla de kraftiga skadedjuren människor borta för att slippa slitage på trädet och de livsviktiga rötterna. Nu när det ensliga området enbart innehöll oss två små svenskar och de gigantiska mastodontträden, kunde vi inte låta bli att klättra över staketet för att ta bilder som annars inte hade varit möjliga att genomföra. Med sjölvklart högst försiktighet och respekt för General sherman. Men vi bad honom om lov och han sa okej. Tack vare ett stativ och rätt kamerainställningar lyckades vi få åtminstone en bild av det gigantiska trädet innan mörkret och kylan tog över de sista ljusstrålarna som lyckades sträcka sig igenom de kraftiga grenarna.

Vägen fortsatte söderut mot Los Angeles och nästa utmaning skulle komma att bli både panikslaget och nervöst. I det uppskrämda landet Amerika lever människor med rädslan över att mot förmodan stöta på farliga, kriminella eller galna människor överallt . Ibland med all rätt. Många av de absolut galnaste galningarna har hittats i detta stora land med en befolkning på närmare 319 miljoner människor. Rent individuellt är vi båda två strängt mot USAs slappa vapenlagar och anser det som rent idioti att förmedla ut vapen till vem som helst som säger sig behöva ett. Men när man sover längs vägarna i detta hotfulla land så skingras tankarna ibland över saknaden av ett vapen. "Om alla andra har så borde kanske vi också ha ett" tänker man lätt. Därför sover vi med en machete. Som vi har precis lika lite erfarenhet eller färdighet att använda som med en pistol. Det är dock lätt att tro på skrämselpropagandan som sprids likt ett vatten- och luftburet gift genom landets invånare. För oss blev det extra tydligt när vi begav oss mot en camping som vi enkelt googlade fram  när vi letade efter gratiscampingplatser. De flesta campingplatser för bilar och husvagnar kostar 30 dollar per natt per fordon vilket vi tycker är fruktansvärt dyrt. Speciellt med tanke på att vi alltid sover för ungefär 50 kronor per natt i övriga länder. Att därför betala 240 kronor för att parkera på en grusplan under en natt saknar för oss lika mycket logik som landets vapenlagar. Vi körde därför med gott mod mot vårt googlefynd som såg ut att befinna sig mitt i skogen bredvid en nationalpark. När vägen blev längre, mörkare och mer ödslig än ett gym under februari månad när alla nyårslöftesgymmare har gett upp, så började vi forma en liten klump i magen. Rent instinktivt och med en vag känsla av självbevarelsedrift började jag leta efter recensioner angående campingplatsen som tycktes vara placerad långt ut i vildmarken. Den första länken som dök upp var en tidningsartikel som beskrev hur en park ranger för två år sedan hittade ett lik från en sedan länge saknad person. Plötsligt drabbades vi båda två av oproportionerlig panik och gjorde nästan en looping för att vända vårt stora fordon på den smala och otroligt mörka vägen. Det absolut sista vi har lust med efter att ha rest jorden runt är att bli brutalt styckmördade mitt ute i skogen i Anerikat. Med ett kraftigt adrenalinpåslag satt vi hetsiga i bilen och önskade högt att bilen inte skulle sluta fungera ute i detta hål av mörker och lik. Bara blotta tanken på att vakna upp på morgonen och behöva utgöra sina behov där det begravts ett lik fick oss att inte ens se hadtighetsbegränsningskyltarna. VI stormade tillbaka mot civilisationen och diskuterade högt och överdrivet om vår nära döden upplevelse. Tillslut hamnade vi på en stor grusparkering bredvid en bensinstation. Där ställe vi oss tryggt och säkert bredvid andra campers som också parkerat för natten. Morgonen därpå vaknade vi upp utan övriga problem, annat än den påtagliga syrebristen, för att äta våra matrester till frukost.