När man har väldigt låga förväntningar på ett hotell som sedan visar sig vara ännu mer katastrofalt än de redan katastrofala förväntningarna, just då känns det ännu mindre värt att betala de katastrofala 1600 kronorna för fyra nätter. Vi hade inte ens betalat hotellet med vår närvaro om situationen nu inte såg ut som så att vi inte hade någonstans att bo under nyår och detta var ett bättre alternativ än att sova på gatan. Hela hotellet såg vagt alkoholiserat ut medan vårt rum däremot såg mer ut som en förstaklassig knarkarkvart som använts som soprum de senaste tio åren. De smutsgula putsväggarna liknande mer insidan av lungorna på en rökare, golvet skulle egentligen ha placerats på en altan och placeringen av fönstret var allt annat än exceptionellt genomtänkt. När vi drog upp gardinen som egentligen passar mer in i kategorin "pressening", fick vi till vår stora förvåning se en vägg en meter framför fönstret. Vi båda två stod gapandes med blicken en treåring gör när man leker "Tittut" och de tittar fram och man faktiskt inte är där. Två meter upp på cementväggen klädde ett prydligt och hemtrevligt taggtrådstängsel längs hela kanten och helt plötsligt sjönk vår seratoninnivå med en markant siffra på ungefär 300%. Vi båda verkade tveka någon minut på om vi skulle klämma fram några tårar men valde tillslut samtidigt att skratta istället åt det absolut dyraste och mest ångestframkallande hotellrum vi haft denna resa. För att inte spontant springa ner panikslaget och reklamera rummet började vi jämföra med vår värsta hotellupplevelse i Sri Lanka och plötsligt kändes inte detta lika hemskt längre. Hela rummet var en sanitär olägenhet men tack vare avsaknaden av larver överallt på golvet och skalbaggar som cirkulerade i det gemensamma luftrummet likt i Nilaveli, fick detta duga. Så länge gardinen var stängd och vi inte pratade högt om priset, det vill säga. Vi hade ju dessutom den prislösa lyxen med en AC. Alla problem löses med en AC.
Vårt första intryck av Fortaleza var klart mycket bättre än i Natal men klart mycket sämre än i Rio de Janeiro. Fortaleza saknade själ och charm men lyckades trots det ändå motbevisa våra förväntningar. Vi hade fått höra att denna stad ska vara en av de mest kriminella i hela Brasilien och att man som gringo knappt kan röra sig ute på gatorna men vi märkte ingenting extra lustigt här. Vi vandrade fritt omkring i området vi bodde kring och kände aldrig av någon hotfull stämning. Som alltid i alla länder och städer handlar det väldigt ofta om att ta det säkra före det osäkra, aldrig vara naiv, inte sticka ut för mycket och aldrig ta emot godis från en äldre man med ölmage som kör en vit skåpbil utan registreringsskyltar. I de flesta fall bör du då klara dig utan problem.
Fortalezas strandgata "Beira Mar" var egentligen det enda som lyckades charma oss. Trottoaren mellan bilvägen och strandkanten bredde ut sig till uppemot 40 meter för att lämna plats åt växtlighet, marknader, kiosker och aktiviteter för att sedan tonas ut i en sandstrand. Havet lös turkost i fjärran när solen sken sina livfulla strålar och för att få en bättre minnesbild av staden är det bara att vandra ut på en av de två väldigt långa pirer som sträcker sig likt landningsbanor ut i vattnet. Såhär
Mellan jul och nyår är stämningen nere vid stranden livfull från morgonen till sent inpå natten då brassar rent spontant verkar hata att sova.
Vårt nyår slutade ganska mediokert i år av många anledningar men mest för att Sonny sa "vänta precis här. Jag ska bara gå på toa" och kom sen inte tillbaka. Vi väntade nämligen precis där. I en och en halv timme. Sen tappade en besviken, hungrig och lätt berusad Filip humöret. Så vi tröck i oss en burrito och vandrade hem och tittade på Zlatans målvideos på Youtube. Jag är dock glad att jag slapp torka spyor detta nyår.
Vi började dock kvällen med "Den stora jakten på en restaurang". Det mesta var stängt och de övriga var reserverade förutom en stor, ganska trevlig utomhusrestaurang. Vi satte oss ned på denna ganska trevliga restaurang i början av jakten, tills vi insåg att priserna och utbudet låg långt över vår budget. Så vi gick därifrån samtidigt som Filip nonchalant sa "menue NO" till en snopen servitris som undrade varför vi gick. Jakten fortsatte runt i kvarteret efter en ny restaurang i en timme utan napp eller kvalificerat byte. Vi insåg mer och mer att vi snart skulle tvingas gå mot vårt sista alternativ; att gå tillbaka. Vi insåg lika snabbt att det skulle bli extremt pinsamt efter Filips kaxiga utsvävning om att menyn var ett stort NO samt den lilla detaljen att vi målmedvetet gick därifrån. Nu fick vi istället komma krypandes tillbaka som tre undergivna valpar som försökt vara dominant gentemot en mycket större hund. Vi smög in genom den andra ingången för att undvika att samma personal fick syn på oss. Detta patetiska beteende berodde mest på att vi ville slippa få vår mat förgiftad. Till vår förvåning berodde det höga priset på att maträtterna var anpassade för två personer. Maten var god och allt föll smidigt och bra på plats och vi kunde börja slappna över och njuta av kvällen.
Fortalezas strandgata förvandlas till en enda stor folkfest under nyår. Det är en oskriven lag att alla ska bära vita kläder efter den allmänna nationella dresscode som varar i nästan hela landet. Hela stranden förvandlas till liv och man kan nästan känna en gemensam puls bland de närmare en miljon människorna som upptar varenda kvadratcentimeter av den långa strandgatan. Överallt dansar människor samba och skålar med caipirinhas. Det är en överlägsen häftig känsla som är svår att överträffas. Skanstull i Stockholm är ingenting i jämförelse med ett nyår i Brasilien. Detta år lyckades vi även uppfylla vårt nyårslöfte vilket var att fira in det nya året i Brasilien. En eloge till oss som uppfyller våra drömmar.
Den 2 januari lämnade vi Brasilien för att flyga mot Peru. Ett kapitel avslutas i ett land och ett nytt kapitel öppnas i nästa och det är precis lika spännande varje gång. Vår allmänna uppfattning om Brasilien är i många fall väldigt splittrad. Vi har blivit delvis besvikna, irriterade, förbannade, överraskade och förälskade. Rio de Janeiro är den bästa upplevelsen vi har haft i Brasilien och varje gång man lämnar den staden längtar man tills nästa gång man kommer tillbaka. Det är min fjärde gång i Rio de Janeiro och jag har fortfarande inte tröttnat det minsta på den magiska atmosfären. De övriga städerna vi har besökt har inte slagit sig in bland toppen av våra favoriter alls. Det finns dock mycket mer att se och uppleva i Brasilien som är ett av världens största länder och av just den anledningen kan vi knappt skaffa oss en rättvis uppfattning. Vi kommer definitivt åka tillbaka.
Brassar i allmänhet är ett väldigt glatt folk som aldrig behöver alkohol för att skämma ut sig offentligt tillskillnad från oss i norra Europa. De dansar när som helst och var som helst med så lite kläder som möjligt. Ingenting spelar någon roll så länge de har roligt. Vilket många gånger är en väldigt härlig och beundransvärd livssyn. Många gånger kan de upplevas som ganska hetsiga och högljudda när de studsar omkring och ropar efter sin vän som kanske står 50 meter ifrån precis som att det inte gör något alls att alla kommer att titta på dem. Detta beteende förekommer knappt i Sverige där man helst fladdrar förbi samhället som en osynlig kolibri för att dra så lite uppmärksamhet som möjligt till sig. Om din vän försvinner innan du hinner få fatt i Hen så gör det ingenting så länge du inte använde för mycket utrymme eller luft. Det är helt enkelt inte värt det.
Brassarna har lika kort till skratt som till ilska. De är liknar den grovt generaliserade uppfattningen av folkbilden på Italienare där de totalt ambivalent kan falla från "asglad" till "riksförbannad" på några sekunder och helst ska du gestikulera med hela kroppen för att personen i fråga ska förstå exakt hur du känner. Att beskåda två brassar interagera är lite som att titta på ett avsnitt av "Linus på linjen". Nånting de inte har kort till däremot är deras logiska tänkande som många gånger för oss uppfattas som obefintligt. Antingen är många väldigt korkade eller bara väldigt lata då de oftast verkar gå på det enklaste alternativet. Sen att det är ett ologiskt alternativ som med högst sannolikhet kommer att förvirra många människor med speciell inriktning på turister, det är inte lika viktigt. Bara det blir gjort så smärtfritt som möjligt. Det finns mycket att säga om brassar helt enkelt men att det är ett speciellt folk är det inget talan om.
Bilder tagna med Iphone 5
