Flygningen gick smärtfritt på tre timmar inklusive en timmes taxning då, som sagt, allt ska gå så jävla långsamt här. Vi plockade våra väskor som hade ramlat ur den värdelösa påsen som GOLs personal tryckt ner dem i när vi checkade in. När vi vandrade ut från terminalen stod där en liten prydlig gubbe med en prydlig dam under ena armen och en skylt med våra namn i andra handen. Det var enkelt att urskilja att han var prydlig då bara prydliga gubbar trycker ner skjortan innanför skjortsen samt bär ett par matchande sjömanskor. Detta lilla trevliga och tillsynes stumma par var ägare av vårt "Pousada" och de log med lättnad över att vi åtminstone denna dag kom fram vid avtalat datum. De hälsade genom att ta oss stadigt i handen och den prydliga gubben nickade bestämt som att han ville säga "angenämt" men avstod i och med den språkliga krocken som skulle uppstå. Det var ovanligt att få en handskakning istället för en fuktig kindpuss men vi klagade inte då vi föredrar de klassiska europeiska handskakningarna. Brassar är väldigt öppna och varma gentemot främlingar och de har även en, ur ett nordiskt perspektiv, väldigt bristande integritet. Den osynliga och särdeles svenska bubblan av personligt utrymme blir väldigt ofta kränkt i dessa länder. Även fast det är ett charmigt beteende är vi inga stora beundrare av kindpussar av fysiska snarare än sociala skäl. Det är väldigt ofta, väldigt varmt i detta land vilket, inte helt oväntat, medför extremt kraftiga svettningar hos många människor. Att få en kindpuss av en överviktig och väldigt blöt man är ungefär samma känsla som att få en slemmig laxfilé i ansiktet när du precis är nyduschad.
När vi väl satte oss i bilen för att köra mot vårt hotell trillade poletten ned. Mannen var inte från Brasilien. Anledningen var att han körde för bra. Brassar i allmänhet kör som trasiga krattor med rostiga handtag. I Asien är förare slarviga och livsfarliga men det gäller i synnerhet trafikregler då dessa tydligen är till för att brytas. I både Brasilien och Argentina har alla förare vi råkat ut för, inte bara behandlat trafikregler med mindre respekt än vad en katt behandlar sin ägare men de är också bokstavligen talat helt värdelösa på att manövrera och hantera ett fordon. Är det tvåfiligt kör de automatiskt mitt på linjen som att det är meningen att det är den som ska följas. Sedan sitter de och lirkar på kopplingen, bromsen och gasen med hetsiga dock diskreta rörelser som om de trummade takten på en jullåt medan mitt balanssinne hjärtskärande skriker på hjälp. Begreppet "att hålla avstånd" existerar inte ens i det språkliga ordförrådet och omkörningar är okej även fast du har mötande trafik framför dig för det är nämligen den mötande bilens ansvar att bromsa. Allt annat är ju bara vansinne, det vet ju alla. Hur som helst. Gubben behandlade sitt fordon som det bör behandlas och trafikreglerna behandlades även de som sig bör. Han var självklart från Portugal och drev ett litet hotell med sin Brasilianska fru.
Vårt nya boende blev direkt en av favoriterna sekunden vi klev in genom dörren. Det kan delvis ha berott på den enorma våg av lättnad som medförde när vi äntligen skulle få sova precis hur länge vi ville. Främst berodde det dock på de chockerande fläckfria ytorna. Aldrig har vi beskådat en så renlig hyrlägenhet och det måste självklart bero på den prydliga gubben och dennes gulliga fru. Vi har ett stort badrum med en gigantisk dusch, ett litet renligt kök i samband med vardagsrummet samt framförallt en skön säng med en fantastisk AC.
Området är, som i de flesta fall, omringad av en mur med ett högt elstängsel på, för högsta trevnad och fängelsekänsla. Detta fängelse är dock utrustad med en väldigt liten pool och ett mysigt utomhuskök med hängmattor så det förekommer ingen ångest här inte.
Natal kallas i folkmun för "Solens stad" då staden är belägen väldigt nära ekvatorn och liksom Sverige så har Natal i snitt 300 soldagar om året. Här bor ungefär 1,5 miljoner människor och vi skulle gissa på att en väldigt stor del av dessa har väldigt dålig ekonomi. Vi bor vid den mest omtalade stranden "Ponta Negra" och området runt omkring är väldigt nergånget. Cementbyggnader och murar har börjat ge efter för erosion och bristen av underhållning och faller på sina håll isär. Gatorna ser lite ut som om både ingenjören och arbetarna försökt få arbetsdagen att gå fortare genom att hälla i sig drinkar då trottoarkanterna är 40 centimeter höga och gatstenarna ser ut att ha försökt rymma iväg då de är placerade i allt annat än symmetriska mönster.
Tidvattnet sväljer nästan hela stranden vid "Ponta Negra" men mysfaktorn är ändå hög längs den smala strandgatan. Försäljarna brer ut sig på gatorna och många konstnärer hänger upp sina färgglada tavlor längs väggarna. Live-musiken från restaurangerna sträcker sig längs gränderna som en tjock gas och överallt springer små brassar omkring och slänger ihop nationaldrinken Caipirinha.
