Julia & Filip

De som har sett filmen Thelma and Louise av Ridley Scott har fått se en del av Canyonlands national park. Vad många tror är att filmen är inspelad i Grand Canyon, precis som många andra filmer som lyfter fram

USAs många delar av kanjoner men i själva verket är filmen inspelad just här i Utah. Oftast är det du ser faktiskt inspelat i delstaten Utah som på sina håll och kanter faktiskt har mer att erbjuda än Grand Canyon. Enligt vårt tycke. I Canyonlands national park får du på många håll och kanter möjligheten att ta dig mycket närmare de nedre delarna av kanjonerna och dess unika landskap.

          Vi körde genom tre småstäder på den ödsliga motorvägen upp mot Moab som skulle bli vårt nästa stopp. Alla vars charm nådde oss båda två. Många småstäder vi har åkt igenom i Kalifornien, Nevada, Arizona och Utah har slagit oss långt över förväntan. Från vad vi kommer ihåg i Australien hade de småstäder vi passerade snabbt på vägen en dålig aura som gav blixtångest. I USA har de delstater och byar vi besökt på många håll och kanter faktiskt visat sig vara hemtrevliga och charmiga. Med små antikaffärer i vardera hörn, dockskåpsliknande trädgårdar, mataffärer med lokala varor, små mysiga caféer med hemmagjorda skyltar och framförallt Subway. Nej jag skoja bara men vi har faktiskt blivit positivt förvånade i nästan varenda litet samhälle vi mött på vägen. Speciellt här i Utah. Speciellt här i Moab. Moab är till största del en turiststad och folk i USA och i Thailand vet vad turister vill ha. De vill ha en hög mysfaktor. Lyktor, udda hemtrevliga caféer och restauranger, pittoreska byggnader och ett stort utbud av unika affärer med utstickande inredning. Exakt så är stämningen här i Moab. Trots att vi i vanlig väldigt svensk ordning irriterar oss på andra turister då vi gillar att låtsas vara pionjärer som upptäcker och njuter av våra resmål ensamma, så är det omöjligt att inte bli lite småkär i denna stad.

Vi närmade oss Moab tidigt på eftermiddagen när vi helt plötsligt åkte förbi en skylt som sa Canyonlands national park. I småpanik svängde vi spontant vänster in på vägen som visade sig vara en av fyra olika platser att besöka i Canyonlands. Med väldigt lite förberedelse, forskning inför besöket och faktiskt bensin så fortsatte vi in på vägen utan någon som helst aning om vad vi förväntades att se eller om vi ens förväntades att ta oss tillbaka. Väldigt dåligt planerat kan vi enkelt konstatera. Parkentrén visade sig vara obemannad och Visitor center visade sig vara stängt. Där stod vi med en karta från en låda på väggen och hade ingen att rådfråga om tips eller bränsleförbrukning. Så vi bestämde oss oansvarigt för att fortsätta in i parken. Vårt första stopp blev en vandringsled som utvaldes av Filip. Vilket också betyder att den var väldigt kort. Vilket jag å andra sidan inte klagade över då mina nya potentiella vinterskor tydligen trycker väldigt ocharmigt på min ena fot. En kort hike senare befann vi oss helt plötsligt på en klippavsats med en fantastisk utsikt över en unik samling av berg som formats till små täta statyer. Det såg lite ut som att titta ut över Emil i Lönnebergas samling av täljda trägubbar. Solen höll på att ramla ned över kanten och skapade ett ljust gult sken över parken och det är svårt att inte förundras över naturens fantastiska utbud. Med stress över vad som erbjöds mer och vad vi kanske skulle missa innan solen gick ned så fortsatte vi snabbt nedåt vägen som inte ledde längre än 100 meter till. Där klättrade vi upp på ett klippblock med en liten påse picknick för att njuta av solnedgången. Utsikten bestod av en liten dal med berg som avskalats från varandra och som, med hjälp av fantasin, har formats till ansikten. Tack vare att det var torsdag och USAs vårlov äntligen är över fick vi även njuta av platsen helt själva istället för att behöva dela på upplevelsen med 13 dampiga barnfamiljer med funktionskläder. Funktionskläder är ett måste för 80% av alla amerikaner som gör något spännande och spontant utanför sitt hem. Tyskar är exakt likadana. Är du utomlands i städer, nationalparker eller bara en helt vanlig turistattraktion och du ser en medelåldersman i en tröja med finurligt material som andas så att tröjan inte blir blöt av svett samt ett par luftiga byxor som går att förvandla till ett par praktiska shorts genom att dra av dragkedjan i höjd vid knäna, så är det antingen en tysk eller en amerikan. Har de också en sjukt supersmidig ryggsäck med hundra olika fickor och fack med en inbyggd vattenflaska som når munnen via en slang som assmart leder över axeln så är detta utan tvekan en tysk eller en amerikan. Har de även en hemlig midjeväska för värdepapper på magen, en keps med lufthål överallt och vandrar runt i ett par multifunktionella skor med inbyggd vildmarkssula som klarar av alla terränger och temperaturer, så är det definitivt en tysk eller en amerikan. Det absolut mest irriterande med denna outfit är att tyskar och amerikaner bär hela denna vildmarkskostym i även städer när de besöker främmande länder. Som att de kravlar på sig denna rymdutrustning varje gång de ska ta en promenad i sin egen hemstad som är av exakt samma storlek och kaliber som vilken stad som helst i Peru, Brasilien eller Argentina. Som att landet de besöker är så pass främmande så man aldrig vet när man kan behöva vandringskängor i Rio de Janeiro för det gäller ju att vara extra utrustad i Perus huvudstad Lima om man nu skulle råka gå vilse och kanske behöva tälta i en ödslig park. Trots att vissa i nationalparkerna här i USA går vandringsleder som inte är längre än 800 meter är de ändå totalutrustade från topp till tå med specialdesignade strumpor, solglasögon med två olika glas och kompasser som om de skulle göra en överlevnadsexpedition med den helt galna vildmarkskillen Bear grylls På Discovery Chanel. Det är precis som att utanför deras comfort zone i sin egen hemstad så är de aldrig säkra och det är viktigt att vara supernervös och förberedd för alla hinder som automatiskt blir lättare att ta sig över med funktionskläder. Jag skulle kunna avsätta ett helt blogginlägg över detta ämne men för er skull ska jag avrunda detta nu och övergå till min ursprungliga berättelse. Vårt enda sällskap bestod av två kolsvarta korpar som oblygt åt chips ur våra händer. Bokstavligen talat. Det tog dem ungefär 15 minuter av aktivt tämjande innan de plötsligt åt Pringles chips ur våra handflator samtidigt som de kurrade massa ljud mellan varandra på sitt hemliga språk. Filip såg detta som en början på sin potentiella kommande karriär som falktämjare.

Nu klarar jag inte av att skriva mer för mina händer har ingen känsel längre här i bilen på grund av kylan. Vi kom ur parken utan bensinstopp och sov på ett reststop. Snipp snapp slut.