Julia & Filip

Förr i tiden invandrade ett stort antal européer till Argentina vilket idag syns tydligt då invånarnas drag och färger är likt oss i Nordeuropa. Överallt syns människor med blont hår, kritvit hy samt blå ögon. Detta medför därför att vi två smälter in lite för bra bland argentinarna som oftast tar för givet att vi pratar flytande spanska. Väl på plats känner vi oss väldigt socialt handikappade då våra spanskakunskaper är under all kritik. Samtidigt är sydamerikanernas engelska under ännu starkare kritik då även de allra simplaste orden inte ger någon som helst klarhet. I de flesta fallen talar vi engelska ändå och argentinarna talar spanska ändå. Detta tillvägagångssätt är mycket ineffektivt och rekommenderas inte. Vi inser att det därför är dags att börja bättra på det spanska ordförrådet.

 

Under dag två i Buenos Aires gick allt som kunde gå fel, väldigt fel. Vi spenderade alldeles för lång tid på en turistbyrå, vi vandrade omkring i en timme för att hitta en bankomat som tog Visakort. Därefter hade alla våra inplanerade och framforskade aktiviteter stängt och vi fick knata vidare utan idéer. Vi råkade då spontant hamna i den mysiga stadsdelen "Palermo". Palermo påminner om ett Sydamerikanskt Södermalm med italienska influenser, där alla klär sig modeinriktat men ledigt. Vi strosade in på en mataffär för att köpa en burk oliver som vi avnjöt medan solen började gå ner mellan de färggranna husfasaderna. Plötsligt kom en sjungande pappa förbi på en cykel medan hans unga son cyklade bakom  och visslade rätt melodi till sången. Vi stirrade länge på varandra och konstaterade att pappan och sonens synkade sång och vissling la den sista pusselbiten i vår uppfattning om Buenos Aires. Dagen slutade med andra ord ganska trevligt ändå.

       Vi har trivts förvånansvärt bra i Buenos Aires. Förmodligen då staden andas Europa och vi instinktivt känner oss hemmastadda. Vi kom hit utan några större förväntningar och har många gånger lyckats bli chockerade över hur vacker och varierad denna pulserande stad är. Det är svårt att beskriva det instinktiva intrycket då staden som helhet är svår att få ett grepp om. Här andas tango, fotboll och grillat kött men det finns något för alla. Från färgglada förorter till exklusiva viktorianska byggnader, varierad shopping i ultramoderna stadsdelar till stockholmsinfluerade kullerstensgränder med mysiga restauranger.

        Filip har länge drömt om att besöka Buenos Aires och äntligen fick han bocka av denna fantastiska stad på sin lista.

 

Dagen därpå begav vi oss tillbaka till gårdagens aktivitet som bokstavligen talat bommade igen framför ögonen på oss. "Cementeria de la Recoleta" är en mäktig kyrkogård av praktfulla gravmonument, belägen mitt i den mer exklusiva delen av staden. Kyrkogården omringar en kyrka vid namn "Our lady of Pilar" som byggdes under tidigt 1700-tal av dåtidens munkar. Här vilar inga fattiga eller oviktiga människor utan på denna gravplats byggs små vackra palats åt Argentinas mest betydelsefulla människor. Här vilar generaler, konstnärer, rikemansfamiljer, politiker, Nobelpristagare och ingen mindre än självaste legenden Evita. Som för övrigt tilldelades en ytterst osmickrande placering och ett ännu mindre osmickrande gravmonument. Man kan tycka att en av Argentinas ökändaste profiler i landets historia ska få en hedersplats intill entrén med ett tillhörande mindre palats smyckat till sitt absolut yttersta. Men icke, lilla Evita fick dela hus med resterande av familjen i en simpel svart byggnad, där det krävdes en guide för att hitta rätt.

         Vi strosade länge runt i en labyrint av vackra stenbyggda mausoleum prydda med handarbetade detaljer av symmetriska former och praktfulla skulpturer. Cementeria de la Recoleta anses vara en av världens vackraste gravplatser och täcker idag fem hektar mitt i stadsdelen Recoleta.

 

Dagen därpå var vår sista dag i det vackra Buenos Aires. Efter utcheckningen på vårt mindre exklusiva hotell stack vi iväg till förorten "La Boca". Denna stadsdel sägs inte vara speciellt turistvänlig för gringos som oss. Vi tog en taxi raka vägen till turistgatorna i det färggranna La Boca där turister dock går säkra. Denna turistfälla har sedermera förstört det genuina intrycket av ett färgglatt och livfullt tango-paradis då försäljare, restauranger och gatuartister trängdes längs gatorna för att tävla om turisterna plånböcker. Vi blev mer eller mindre tvingade till att fotografera ett antal tangomoves tillsammans med gatudansare. En stram äldre herre grep tag i mig och slängde på mig en randig ocharmig hatt för att sedan tvinga min tangolösa kropp i olika förödmjukade poser som Filip glatt skulle ta bild på. Efteråt fick vi betala för det oönskade spektaklet. Ni kommer heller aldrig få bevittna bildbevisen på mina totalt talanglösa tangoposeringar men ni kan alltid fråga de övriga 15 okända människorna som passade på att fotografera händelsen.

         La Bocas gator liknar i övrigt insidan på en karamellburk med sina kulörta hus i regnbågens alla kulörer. Massiva, detaljerade och färggranna dörrar prydde de pastellfärgade husen och gav nästan intrycket av ett sagoland. 

 

Efter vårt lilla äventyr begav vi oss mot busshållsplatsen.