Archs national park ligger även den precis intill Moab och det är därför inte speciellt svårt att förstå varför denna lilla stad är så pass lönsam då dessa fantastiska platser lockar många miljoner turister varje år. Archs nationalpark är en liten park med mycket att erbjuda av unika naturfenomen. På många platser i parken har erosion skapat stora nyckelhål likt fönster rakt igenom bergen. På andra platser står självständiga pelare likt i Monument Valley rakt upp och ned på en platt bergsyta. Du kan få se stora stenbumlingar som balanser på en smal ensam pelare likt ett cirkusnummer skapat av naturen själv. På vissa platser har naturliga broar och portar skapats ur bergen under flera miljoner år och än en gång fick vi bli häpnade över ännu ett naturfenomen.
Vi började upplevelsen med att vandra en kort och enkel vandringsled på ungefär 1,6 kilometer där det ur en bergvägg har skapats två väldigt stora fönster som visar upp sin fantastiska vy över de röda ökenslättarna med de vita bergen i bakgrunden. De 1,6 kilometrarna som jag dagar innan hade skuttat fram på utan problem blev nu ett halvdagsprojekt för min svullna rumpmuskel som nu hade spridit smärtan upp i ryggen. Medan jag haltade fram på leden och höll Filip under armen för extra stöd som en mycket gammal tant fick jag erkänna mig besegrad. Den aktiva smärtan i vila var tack och lov borta men så länge muskeln arbetade gjorde det ont och rädslan för att förstöra något mer gjorde att jag fick inse att det nog inte blir mer vandringar på åtminstone en vecka. Vi fortsatte istället att försöka se parken så gott som möjligt från alla de inte lika utmanande utkiksplatserna innan vi drog oss tillbaka in mot staden för att hitta en ny bok till Filip.
Morgonen därpå lämnade vi Moab för att bege oss mot Salida i Colorado. Vägen dit var snabbt förändrande så fort vi körde över statgränsen mellan Utah och Colorado. Plötsligt möttes vi av gula och beiga åkrar och ängar med betesdjur som vandrade längs vägarna. Utsikten bestod inte längre av röda eroderade sandstensberg utan snötäckta gråa berg reste sig istället vid horisonten. Då min mamma sedan tidigare predikat om hur vägarna uppe på bergen ofta är belägrade av is och snö samt att det saknas räcken mellan vägen och de ibland 100 meter höga stupen bredvid, så var vi med all rätt ganska nervösa att köra där utan varken vinterdäck eller snökedjor. Att det inte investeras i vägräcken är för oss oförståeligt då människor dör varje år när de fått sladd på isen som ofta täcker hela vägytan. Lex brukar säga att det är för hålla folkmängden nere och vi kände att vi inte vill vara de som offras. Därför sov vi ännu en natt i en stad som heter Montrose, på så sätt kunde vi åka över bergen mitt under dagen när solens värme smält bort det mesta av isen på vägarna. När vi dagen därpå kom upp på berget och närmade oss skidorten Monarch visade det sig att solen antingen var väldigt flitig eller att det faktiskt inte fanns någon is på vägarna kvar. Helt i onödan hade vi stressat upp oss med taktiksnack över hur vi skulle överge bilen om vi fick sladd. Vägarna var snustorra och det var inga som helst problem att snabbt ta sig mot Salida.
reseblogg,
roadtrip,
